En ljuspunkt

Hösten är här, skolorna har börjat och det finns inte riktigt tid att blogga. Men jag måste ändå skriva ett sista inlägg om sommaren som gick.

Man kan inte förneka att det ligger en lite deprimerande grundton över en trakt som Gammelhusens. Åkrar och ängar som växer igen. Lador och hus som förfaller. Hela byar som försvinner. Därför måste jag absolut nämna en glädjande nykomling på trakten.  

Långt från allfarvägarna, ja nästan vid vägs ände, ligger den lilla byn Riset. Man tar av vägen mot Hedsjö, men åker förbi den trevliga byn och åker vidare uppåt skogen, passerar förbi ett par mer eller mindre övergivna gårdar på Brännan och sen en lång bit genom skogen tills den öppnar sig i en liten ängsmark med två gårdar. En liten enkel oas mitt i allt det barriga.

Nytt för i år är det här. Och ett sånt alldeles charmerande nytillskott sen. Får, getter, höns, svin och ankor! Allt av gamla lantraser. Det är ett medelålders par som flyttat upp söderifrån, där de också haft jordbruk. Jag förstod inte riktigt varför de flyttat upptill de här trakterna, men bland annat ville de väl trappa ned. När jag frågade dem varför de flyttat till ett så särdeles avsides ställe som Riset så sa hon "Jamen eran gård var ju inte till salu".

Linderödssvin

De gamla lantraserna är absolut charmiga. De är så kompetenta jämfört med de moderna produktionsoptimerade sorterna. Hönsen springer fritt och kan flyga upp i ett träd om de känner för det. Baggen (som ser precis ut som baggen i Barnen från Frostmofjället) stod uppklättrad i ett träd och betraktade omgivningarna när vi kom! Tyvärr lyckades jag inte fånga det på bild.

Tuppen må se stolt ut, men han hade blivit satt på plats av en aggressiv nykomling och fick bara komma till när den andre vände ryggen till.

Riset kommer att bli vår källa till lokala delikatesser, fast de kallar sig Stugutjärnsgården - Stugutjärn är egentligen den sista lilla byn/gården längs vägen, halvannan kilometer bort. 

Framförallt blev vi imponerade av deras goda korv. De hade hittat ett par polska korvmakare som slagit sig ned i Ånge och som nu fick ta hand om deras grisar. Fantastiskt god korv blev det (min vän polacken hävdar att Polen är det främsta korvlandet, och kanske är det så). Sen har de höns och ankägg förstås. Ankägg är som mycket stora hönsägg som har lika mycket vita som ett hönsägg, men betydligt mer gula.  Jag minns inte om de tänkte göra egen ost också, annars börjar det finnas en del lokala osttillverkare i Ånge och Ljusdal med omnejd, dit det har spridit sig från Jämtland. Och de gör fantastiska ostar!

Nytt ankhus på väg

De flesta traktorägare på trakten har blivit så gamla och skröpliga att det kan vara svårt att hyra in dem när man behöver få något traktorjobb gjort. Främst är det lägdorna som för det mesta blir oslagna. Perfekt då, när det dyker upp nya "unga" krafter som man kan utnyttja (jo, här kan man räkna sig som ung om man är under 65)!