En ljuspunkt

Hösten är här, skolorna har börjat och det finns inte riktigt tid att blogga. Men jag måste ändå skriva ett sista inlägg om sommaren som gick.

Man kan inte förneka att det ligger en lite deprimerande grundton över en trakt som Gammelhusens. Åkrar och ängar som växer igen. Lador och hus som förfaller. Hela byar som försvinner. Därför måste jag absolut nämna en glädjande nykomling på trakten.  

Långt från allfarvägarna, ja nästan vid vägs ände, ligger den lilla byn Riset. Man tar av vägen mot Hedsjö, men åker förbi den trevliga byn och åker vidare uppåt skogen, passerar förbi ett par mer eller mindre övergivna gårdar på Brännan och sen en lång bit genom skogen tills den öppnar sig i en liten ängsmark med två gårdar. En liten enkel oas mitt i allt det barriga.

Nytt för i år är det här. Och ett sånt alldeles charmerande nytillskott sen. Får, getter, höns, svin och ankor! Allt av gamla lantraser. Det är ett medelålders par som flyttat upp söderifrån, där de också haft jordbruk. Jag förstod inte riktigt varför de flyttat upptill de här trakterna, men bland annat ville de väl trappa ned. När jag frågade dem varför de flyttat till ett så särdeles avsides ställe som Riset så sa hon "Jamen eran gård var ju inte till salu".

Linderödssvin

De gamla lantraserna är absolut charmiga. De är så kompetenta jämfört med de moderna produktionsoptimerade sorterna. Hönsen springer fritt och kan flyga upp i ett träd om de känner för det. Baggen (som ser precis ut som baggen i Barnen från Frostmofjället) stod uppklättrad i ett träd och betraktade omgivningarna när vi kom! Tyvärr lyckades jag inte fånga det på bild.

Tuppen må se stolt ut, men han hade blivit satt på plats av en aggressiv nykomling och fick bara komma till när den andre vände ryggen till.

Riset kommer att bli vår källa till lokala delikatesser, fast de kallar sig Stugutjärnsgården - Stugutjärn är egentligen den sista lilla byn/gården längs vägen, halvannan kilometer bort. 

Framförallt blev vi imponerade av deras goda korv. De hade hittat ett par polska korvmakare som slagit sig ned i Ånge och som nu fick ta hand om deras grisar. Fantastiskt god korv blev det (min vän polacken hävdar att Polen är det främsta korvlandet, och kanske är det så). Sen har de höns och ankägg förstås. Ankägg är som mycket stora hönsägg som har lika mycket vita som ett hönsägg, men betydligt mer gula.  Jag minns inte om de tänkte göra egen ost också, annars börjar det finnas en del lokala osttillverkare i Ånge och Ljusdal med omnejd, dit det har spridit sig från Jämtland. Och de gör fantastiska ostar!

Nytt ankhus på väg

De flesta traktorägare på trakten har blivit så gamla och skröpliga att det kan vara svårt att hyra in dem när man behöver få något traktorjobb gjort. Främst är det lägdorna som för det mesta blir oslagna. Perfekt då, när det dyker upp nya "unga" krafter som man kan utnyttja (jo, här kan man räkna sig som ung om man är under 65)!

Ventiler, vad ska man med sådana till?

Ventilation är svårt har jag förstått, och ventiler är själva quintessensen av ventilation. De mest segdragna konflikterna angående skötseln av gården har, lite otippat, gällt hanteringen av ventiler. Själv hade jag inte funderat så mycket på dessa förrän för kanske tio år sedan, när vi fick mögelproblem i matkällaren. Som ett fint vitt tyg klädde det sakta in golvet och allt som låg på det. Mycket spännande men kanske inte så bra ...
Jag noterade att mina föräldrar inte bara plockat bort den gamla takventilen utan även stoppat igen ventilen över dörren.
- Ska det vara så här?
- Jo, men så har man alltid gjort.
- Men varför satte man dit ventiler då?
- Jo men det var för speciella tillfällen (typ).
....
Misstänksam och lätt frustrerad lät jag det hela bero eftersom vi ändå inte använde källaren för någon långtidsförvaring längre, förutom några syltburkar. Men när sedan bron (ja, verandan alltså, jäkla sydlänningar!) måste läggas om eftersom bjälklaget blivit alldeles ruttet, och en viktig orsak var att utrymmet under var helt oventilerat, så blev jag klart orolig att vi skulle kunna råka ut för något liknande inne i huset. Grunden är ju iofs ventilerad, men ... Ja, ni kanske gissade det. Ventilerna hölls för det mesta igenstoppade.

- Ska det vara så här?
- Jo, men så har man alltid gjort.
....
Husets grund är kallmurad av välhuggna stenar och har fyra ventilationsöpningar. Jag antar att man förr hade ventilerna tilltäppta under vintern för att golvet inte skulle bli så infernaliskt kallt, men i och med att gården förvandlades till sommarstuga så förlängdes den tilltäppta perioden till att bli nästan hela året, och det oroade mig.
"Inte behövs det häruppe på åsen", och "grundmuren släpper säkert igenom en massa luft ändå" tyckte min mor och "varför gjorde man ventiler då" och "marken är fuktig även om det är uppe på åsen" tyckte jag. Jag ansåg att hon hade missuppfattat de gamlas lärdomar (eller hittat på egna), och hon tyckte väl att jag hade en massa teoretiska griller i huvet, så där förde vi ett lågintensivt skyttegravskrig i åtskilliga år!

Nåväl, jag försökte få lite mer kött på mina teoretiska ben, med hjälp av internet, hustrun och fältstudier, och fick gradvis modifiera min uppfattning att ventiler är till för att användas. Tyvärr är den gamla generationen borta i trakten, så jag har inte kunnat intervjua någon erfaren heltidsboende med den här typen av hus och matkällare, så det fick mest bygga på teori och en del erfarenheter jag snappat upp på Byggahus.
Några grundfakta:

• Luft som värms blir torrare och luft som kyls blir fuktigare.
• Det sker alltid en viss fuktvandring genom marken.
• I ett stängt utrymme sker fuktvandring från varmare till kallare ytor.
• I grunden (som är välmurad och tät) är temperaturen betydligt stabilare än ute.

Det betyder t ex att om temperaturen i grunden eller jordkällaren är lägre än i luften utanför så kan ventilationen få fuktigheten att öka. Högsommaren kan vara ett riktigt uselt tillfälle att ventilera, med varm fuktig luft som kommer in under grunden, där temperaturen kan vara betydligt lägre. Luften kyls ned och kan inte längre hålla all fukt, som kondenseras på de ytor som finns... dåligt! Så juli och augusti bör man kanske ha ventilerna stängda.
Bäst uttorkning bör man få om man ventilerar kalla vinterdagar. Luften innehåller minimalt med fukt och temperaturen i grunden och matkällaren är högre än ute, vilket ytterligare minskar den relativa fuktigheten. Det gör att luften kan suga åt sig fukt från grunden/källren. Å andra sidan vill man inte ha minusgrader vare sig i matkällaren eller under grunden (där finns det vattenledningar som inte får frysa). Därför bör man kanske låta ventilerna vara stängda även under vintern. Åtminstone om man inte är där och kan övervaka temperaturen. Återstår höst och vår. Klara kalla vår och höstdagar är utmärkta vädringsdagar. Jag har också fått höra på annat håll att man brukade vädra ur matkällaren höst och vår, så det verkar ju stämma så långt.
Bor man i huset året om kan man ventilera aktivt genom att öppna upp under kalla torra dagar under den varma årsiden och varma dagar under vintern. På sommaren kan man speciellt vädra på kyliga mornar. När man nu inte gör det får man försöka planera sina besök så att man kan ventilera ur grund och källare vid ett par tillfällen under vår och höst, och hoppas att det räcker.

En bra dag att vädra också.

Nu finns det annat än ventilera man kan göra för att skydda bjälklaget under golvet från röta. Fukten vandrar som sagt från varmare ytor till kallare. Om man håller huset uppvärmt så bör fukten i luften under golvet hellre kondenseras mot marken än mot bjälklaget. Tyvärr försvagas den här effekten av golvisolering. Ett annat effektivt sätt att skydda bjälklaget är att ofta elda i spisen och kakelugnarna. Om murstocken är varm så värmer den upp luften under golvet effektivare än via den värme som sipprar ned genom det isolerade golvet. Men det kräver förstås också att man är här hela året och eldar.
Såvitt jag kan se är den riskablaste tiden för huset sensommaren, då luften ute är varm och fuktmättad och marken under huset hunnit bli uppvärmd. Dessutom är innetemperaturen ofta inte högre än ute. I det läget gäller det att minimera luftcirkulationen.
Så vår skötselplan blir alltså:

• Vädra ur vår och höst.
• Håll huset uppvärmt.
• Utnyttja kyliga mornar för vädring under sommaren.

Sen har jag funderat på att skaffa en loggande fuktmätare att placera i grunden för att kunna följa upp vad som händer, men det har inte blivit av än. En vettig fuktlogger kostar flera tusen och ärligt talat vet jag inte om jag kan tolka resultatet. 

Ja, så här vill man ju inte att det ska se ut. Men här är det inte ventilationen utan kodyngans fel.

När Arkeologen kommer ...

Min gamle vän Arkeologen (låt oss kalla honom PoF) kom på besök med sin familj en gång. Vi tog förstås en promenad längst ut på näset eftersom det är så fint där. Väl där börjar han peta vid stigens ände. Vid erosionskanten, där forna tiders högvatten har spolat bort ytlagret, börjar han plocka med stenarna, och vips visar han upp lite skärvsten och sen lite avslag och något litet verktyg, och till sist lite mikroliter. Mikroliter är pyttesmå stenverktyg, spån av kvarts, som kan ha varit pilspetsar t ex. Kul!

Redan flera år tidigare hade min faster (tror jag det var) hittat en formad sten i potatislandet. En skrapa eller huggsten e dyl. Det var skoj att nu få lite mer kött på de neolitiska benen.
I somras kom PoF på besök igen, med sin stiliga hatt, och när vi inte hade något bättre för oss traskade vi runt i omgivningarna. Ute på näsudden plockade han upp några snygga avslag och så något som helt klart var till för att skrapa något runt. Pilskaft kanske. Tyvärr hade jag inte sinnesnärvaro nog att fotografera den, för den var fin. Själv känner jag mig lika blind som i svampskogen, när jag på min höjd kan hitta en skärvsten.

Det är skoj att gå omkring med en professionell fornminnesinventerare. Han pekade raskt ut var det stått ett par hus på gården, mycket försynta markeringar i marken som jag inte tänkt på tidigare, och när vi gick längs åsen så pekade han ut en misstänkt fångstgrop och ett par misstänkta högar, förutom en drös kolbottnar förstås.
I en så pass öde trakt som det här är det alltid lika skoj att hitta rester efter mänsklig aktivitet, även om den inte är så gammal. En av mina favoriter, som man ser mer och mer sällan, är meterved. Under kriget behövdes enorma mängder ved. Gengasbilarna gick på träflis och kol till uppvärmning och ånglok ersattes med ved. För att få ihopsamlandet av ved rationellt så satte man folk på att producera meterved. Det var en en meter hög och en meter lång trave med meterlånga vedbitar. En kubikmeter ved m a o. Ibland blev dessa kvarglömda i skogen och har man tur kan man få syn på en sådan kvadratmeterstor upphöjning av murket trä. Flottningen lämnade också spännande rester efter sig. Dammar, timmerrännor, strandskoningar och en massa andra mer eller mindre begripliga konstruktioner. Jag blev otroligt irriterad för ett antal år sedan, när det visade sig att man som arbetsmarknadspolitisk åtgärd skickat ut folk att röja bort resterna från flottningen längs åarna i trakten. Aaargh! Jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det!
En skojig flottningsrest som man fortfarande kan hitta i sjön är stämpelmärken. Det är små träbitar som slogs ur trästockarna för att identifiera ägaren till stocken. De går att hitta i dybottnen vid långgrunda stränder och är för det mesta runda, men även femkanter, spadrar, romber etc kan man hitta. Det är som samlarkort.
Det ska finnas många andra mer eller mindre subtila lämningar ute i skogarna. Kolbottnar och tjärdalar förstås, men även stigmarkeringar, barktäkter, stämplingar och gud vet vad. Tyvärr är jag inte mannen att identifiera det mesta man kan hitta, men ju mer man lär sig desto mer givande skattjakter kan man göra i skogen.

Måla falurött

Sommarens stora projekt var alltså att måla västra fasaden på stora huset. Senast den blev målad var väl sådär 35 år sedan och det märks. Det här är ett rätt tekniskt inlägg om mina erfarenheter.

Från 2010 då vi började måla om

Hur bra är Falurött

Det har diskuterats en del om hur bra falurött egentligen är. Det jag har hört är dels en massa vanligt folk som anser att Falurött är det bästa som finns, dels representanter för färgbranschen som ansåg att det har en högst marginell effekt. Prisandet av Falurötts underbara egenskaper är nog mest en romantisk föreställning. Å andra sidan har Beckers m fl ett intresse av att folk inte använder falurött.
Jag har nu följt ett antal trähus i flera decennier och det här är vad jag har kommit fram till.
Estetiskt är falurött svårslaget. När det är nymålat skiljer det sig inte så mycket från andra färger, men sedan börjar ett mycket vackert åldrande. Speciellt på solbelysta ytor.
Men gör det någon nytta då? Som jag ser det finns det två hot mot träfasaderna - solstrålning och fukt. På Näset kan man tydligt se hur de fasader som är mest utsatta för solen är oerhört sönderspruckna. På skuggiga nordfasader däremot har stockar och paneler klarat sig betydligt bättre mot sprickor. Däremot så har speciellt lågt liggande stockar ofta drabbats av röta. Jag tror att de värsta angreppen beror på snödrivor som sakta smälter och gör träet fuktigt under lång tid. För panel tror jag att solen är en värre fiende, men stockar far värre av fukten.
Så vad har den faluröda färgen haft för effekt då? Eftersom vi inte har varit så bra på att underhålla fasaderna så kan jag inte riktigt uttala mig. Men klart är att färgen i sig klarar sig betydligt bättre på skuggiga och gärna fuktiga ytor än på soliga. Däremot är min uppfattning att falurött gör större nytta på solsidorna, genom att hindra UV-strålningen från att bryta ned träfibrerna och bränna bort oljor. En viss fuktighet kan nog också vara nyttig för träet. Däremot tror jag att skyddet mot röta är begränsat. Precis som färgbranschen påstått.

Jag köpte tre hinkar á 10 l - jävlar vad dyr den blivit! Dansken som har järnhandeln i Ånge hade pratat med deras kundchef och hon hade sagt att de ändrat policy. "Nu skulle färgföräljningen löna sig". Fast jag tror att det fanns ett outtalat "...så mycket som det går" i slutet av den meningen. De har en stark position i folkhemmet, och nu har de bestämt sig för att göra pengar på den. Jag hade varit gravt frestad att köpa någon av alla dessa alternativa slamfärger som poppat upp som svampar ur jorden efter prishöjningarna, om det inte hade varit för att jag just hört om en målare som testat några olika under ett par år, och orginalet höll klart bäst.

Att sprutmåla Falurött

För att kunna bli lite produktivare i målningsarbetet bestämde vi oss för att investera i en sprutmålningsutrustning. Jag visste att vanliga färgsprutor inte duger för slamfärger som Falurött, men det krävde en hel del sökande på nätet för att komma underfund om vad som krävs. Till sist inhandlade jag en HiQua slamspruta från P.Lindberg för 3000 kr och en kompressor från Biltema för 1600 kr. Mycket pengar, men ska vi ha någon chans att hålla efter husen så måste det till något nytt.

Det var med stora förväntningar jag tog fram nyförvärvet, en vecka försenat p g a det förbaskade regnandet.
Grundprincipen är enkel. En tämligen stor tank på hjul, dit man häller slamfärgen genom ett filter och därefter fyller på med tryckluft (2 till 3 bar). En flera meter lång slang. Själva sprutan av mässing, ca en meter lång och med utbytbara munstycken för olika ändamål. Klart enklast blir det om man kan ha tanken kopplad till kompressorn hela tiden. Den långa slangen från tank till spruta gör att detta fungerar bra. Med räckvidden det förhållandevis långa munstycket ger hoppades jag att det skulle fungera bra att måla från stege.
Det som skulle målas var södra gaveln på övervåningen, samt västra långsidan.

Innan man kan sprutmåla måste man maskera och det tog ett bra tag. Ett evigt klättrande på stegar för att fästa plasten med häftstift och maskeringstejp. Häftpistol hade varit snabbare men jag vill inte ha en massa häftklammrar kvar i träet efteråt. Sammanlagt ägnade jag flera timmar åt maskering (det hjälpte inte att det blåste) men ändå lyckades färgsprut leta sig in under plasten både här och var.

Bruksanvisningen till sprutan var anorektisk. Det stod hur man skulle fylla på men inte mycket mer. Hur skulle man montera ihop den? Vilket munstycke skulle man använda? Skulle färgen förtunnas? Hur ska man sköta om och rengöra? Inte ett ord. Dåligt! Det var helg så jag kunde inte ringa och fråga säljaren heller.
Nå, mycket kunde man gissa, men sen var det försök och misstag som gällde.
Jag hällde i en halv hink av min nyinköpta Äkta Falu Rödfärg, och fick bearbeta färgen med en slev för att den skulle komma igenom filtret. Sen var det bara att trycksätta och börja spruta ... en trött stråle som ur en ketchupflaska. Prova en annan munstyckeskonfiguration - samma resultat fast en sned stråle. Höja trycket så mycket jag vågade - ingen märkbar effekt. Ytterligare en annan konfiguration - tvärstopp.
Okej, man måste kanske förtunna färgen. I med några liter vatten. Mhm, nu gick det bättre ... i tre sekunder, sen började den spruta snett och sen var det stopp. Skruva isär munstycket och rensa. Spruta tre sekunder till och sen stopp igen. Så höll jag på i säkert två timmar innan jag lyckats göra slut på färgen jag fyllt på. Sur som en selleri! Arbetsmetoden jag utvecklade var:

1. Spruta tills det tar stopp.
2. Skruva loss toppen på munstycket.
3. Skölj av den värsta färgen i en burk vatten.
4. Pilla ut den gula plastbiten som är egentliga munstycket.
5. Sug ut skräpet som fastnat med munnen.
6. Spotta!
7. skruva ihop alltihop igen.
8. Fortsätt spruta.

Vid det här laget var jag gravt demoraliserad. Men rimligtvis måste det kunna fungera bättre än så här. Tricket måste vara att inte ha några fasta partiklar i färgen. Så till att börja med ägnade jag en halvtimme åt att tvätta ur sprutan med vatten ur rendiskade hinkar. Filtret var svårt eftersom det inte gick att plocka isär. Det var svårt att få bort all färg under filtret som skulle kunna torka och bli flagor. Och vid nästa sats såg jag till att röra i flera minuter. Blanda med absolut rent vatten och absolut inte tvinga färgen genom filtret. Och nu gick det bättre. Fortfarande irriterande många driftstopp, och värst var det när det bara blev delvis stopp. För då sprutade färgen iväg i en stråle som kunde gå rakt åt sidan och träffa vad som helst.
När jag till slut fick kontakt med säljaren så fick jag inte så mycket mer information. Blanda ut färgen så att den rinner genom filtret och häll i en skvätt linolja ... jaha! Det var ju precist och bra. Det slutade med att jag blandade tre delar färg och en del vatten. Och kanske 10 cl linolja per liter färg.

Arbetsinsatsen

Till slut lyckades jag måla den en och halva fasad jag hade föresatt mig som minimum. Sammanlagt tog det fyra dagar á kanske sex timmar om dagen, och då uppskattar jag att en fjärdedel av tiden gick år för förberesdelser som maskering och en fjärdedel gick åt till rengöring av sprutan efter varje sats samt uppstädning på slutet. Jag hade nog kunnat göra det lika snabbt med pensel men förhoppningsvis ska det gå snabbare i framtiden. Jag kan t ex spara mycket tid på att göra större färgsatser så behöver jag inte rengöra sprutan så ofta. Nu vågade jag inte, utifall att en sats till hade blivit lika misslyckad som den första. Förmodligen kan jag också skära ned på olika moment när jag lär mig vad som spelar roll.

Resultatet

Sluresultatet såg bra ut. Inträngningen i sprickor o dyl var bra. Det var svårt att få bra täckning kring fönsterfoder och knutar eftersom jag inte hade lust att slösa en massa färg på skyddsplasten, så där kompletterade jag med pensel. Pensel är nog också bättre på att fördela färgen. Som det nu var kom det ungefär lika mycket färg på släta partier som på sprickiga, medan en pensel släper ifrån sig mer färg desto ojämnare underlaget är. 

Nu använde jag i allt 40 l färg för att måla kring 50 m2. Det är ganska mycket, men det beror förmodligen mer på att träet var så ojämnt och sprucket än på att sprutmålningen skulle vara speciellt odryg. Med den ganska tunna färg jag använde rann det dock ganska mycket, så det är möjligt att en hel del förvann ned bakom fönsterfoder och dropplister.
Störstafördelen med sprutan för mig var nog på övervåningen. Tack vare den extra räckvidden med det långa munstycket så var det helt ok att måla där utan någon ställning.
Jag åstadkom f ö en "snygg" avslutning på jobbet, när jag det sista jag gör lyckas bryta av det stycket. Jag tänkte nästan mindre passande tankar just då. Som tur var var det en lödning som gick upp, och jag hade tagit med mig en blåslampa. Så efter lite meckande och hjälp av en av grabbarna lyckades jag löda ihop den igen - nästan som ny ...

Slutsatser

Jag är lite besviken. Det var mer för och efterarbete än jag hoppats och så förstås den dåliga driftsäkerheten. Bäst kommer den nog till sin rätt på lador o dyl, med stora obrutna ytor.

Summer of 2012 ...

... var det inte så mycket bevänt med. Vi åkte upp den 9:e juli för att stanna ett par veckor och första veckan parkerar sig en regnfront över huset. Mycket olägligt! Gräset är knähögt! Och jag som skulle måla! :( Tur att kusinerna är här så att ungarna kan klättra på varandra i stället för på väggarna.

Så fort regnet avtar så kommer myggen fram, och småsvén förstås, detta djävulens främsta påfund. Gården ligger mycket fint... Men! Det är gott om våtmarker kring sjön och myggen kan vara en riktig plåga. Själv är jag lite immun, men Ann och barnen kan få riktiga bölder. Hydrokortisonstunden är en återkommande ritual.

Vi lyckas i alla fall trots regnet slå det viktigaste med lie och trimmer så att stället ser bebott ut. Det brukar vara första prioritet när vi är här. Man vill inte behöva skämmas inför grannarna (knappt det finns några, men ändå). Och barnen är frejdigare än jag trott. På med badkläderna och ut till studsmattan (bra investering) för att få upp värmen och sen snabbt ned till sjön och det 17 gradiga vattnet (15 i luften). Huga! Jag känner mig glad och lite stolt över att de inte ärvt min badkrukegen som det tagit sån tid att öva bort.

Både den här och förra sommaren har förresten varit så regniga så att vår lilla brygga har tagit sig för att ge sig ut på vift. Minst ett par decimeter över normalt vattenstånd. Bryggan vilar på en stenpir som min far byggde och jag har fortsatt på.  Riktigt torra somrar ligger den nästan på land men nu syns den knappt.

Andra veckan så blir vädret bättre. Inget badväder (för mig i alla fall), men det hinner torka upp mellan skurarna och jag kan påbörja projekt fasadmålning. Syster åker hem för att möta sin make, på hemväg från Afganistan. Istället får vi fint främmande från storstan i form av PoF och Mårten med sönerna Emil och Oscar. Jag har ofta tänkt att man borde bjuda upp folk hit. Det är trevligt att ha folk här, och det finns gott om plats att logera folk. Det som saknas för att man ska kunna underhålla gäster på ett ståndsmässigt sätt är en bättre spis, och framför allt en diskmaskin. Tyvärr skulle man behöva göra väl mycket våld på det gamla köket för att få plats med en. Men Mårten lyckades med det som få andra har lyckats med; att med milt våld ta min mors plats vid diskbaljan. Bra jobbat Mårten!

Mer om mina erfarenheter av sprutmålning med falu rödfärg i ett separat inlägg, liksom om vad PoF hittar i marken och var man kan få tag på polsk korv.

Gammelvébon

Tog en långhelg på Näset under Kristihim, tillsammans med syrrans familj och mor Ingrid. Slamsprutan hade kommit och Arnessons hade ställt in den hos oss. Snällt! Men det är halvdant väder så målningen får vänta.

Projektet för helgen får bli att se efter hur golv och bottenstockar mår i gammelvedbon. Gammelvedbon är tillsammans med häbret de äldsta husen på gården. Häbret har väl alltid varit häbre, men vebon har en historia. Från början hade den takås, men sedan har man byggt på väggen på ena sidan så att den fått snedtak. Och så har man höjt dörren (och den är ändå inte hög). Den har också haft fönster på baksidan en gång. Man har numrerat stockarna med inristade streck. Jag tolkar det som att det har blivit flyttat någon gång och fantiserar om att det kanske var gårdens första boningshus för sådär 200 år sedan.

Större delen av vebon är föga överraskande fylld med ved. Det är inte så stor omsättning nuförtiden (när inte Dagmar varit på besök) och det här är bara en av tre vedbodar på gården! Innanför dörren är det ett tjockt lager av bark, träspån och damm av alla de slag. Inget golv i sikte. Jag skyfflar ut eländet och hittar rester av golvbrädor en bit från dörren. Golvet ser bättre ut desto längre från dörren man kommer och det är ju lugnande. Jag antar att nötning tillsammans med inträngande och insläpad snö har ställt till det. När jag gräver djupare blir till min förvåning skräpet fräschare och fräschare. Till sist är det bara rena fina träspån som av allt att döma legat här, direkt på marken, ända sen huset sattes på plats. Och stockarna som hållit golvet uppe ser finare ut desto längre ned man kommer. Jag inser att mitt projekt att rensa bort allt skräp kring bottenstockarna kanske är förfelat. Om "skräpet" hållit sig så här fräscht i 100+ år så kanske det snarare hjälper än stjälper. Jaha, då har man lärt sig något nytt igen.

För övrigt mår boden hyggligt. Som alla andra småhus på tomten fick den plåttak på 60-talet. Det är därför alla hus och bodar är kvar fortfarande. Bottenstockarna är lite sämre. Speviellt på baksidan som vetter åt norr. Borde göra något åt det men vet inte vad, förutom att hålla rent. Borde kanske tjära in boden. Utspädd tjära då - tjära, linolja och terpentin. Men hittills har den varit helt obehandlad.

Sista April

Vi åkte upp över sista april - första maj, för att röja upp lite efter Dagmar. Köpte motorsåg i Färila på vägen upp, för att kunna ta i tu med stormfällen och alla andra röjningsarbeten som väntar. Det blev en Huskvarna 450e för 4999 kr. För att kompensera detta tillskott i maskinparken så försvann locket till vinkelväxeln på röjsågen. Fasiken! Jobbigt att få tag på reserv. Röjsågen (en Jonsered SR51) är ju hur gammal som helst.

Hade också beställt en slamspruta (HiQua från P.Lindström) för att få fart på fasadmålandet. Husen har väntat länge på lite färg nu. Men leveransen blir försenad. Jag hoppas Arnessons (enda bofasta grannen) kan ta hand om den när den kommer. Kompressor hade jag köpt på Biltema för 1600 kr och tagit upp.

Ulf blir kär i motorsågen och kapar en massa träd. Vi bygger stort bål och försöker tända men det vill sig inte. Vädret är halvdassigt med små regnskurar då och då. Isen ligger kvar och är enligt uppgift ok att gå på bara man lyckas ta sig över vattnet närmast stranden. Ingen av oss har lust att försöka dock.

Dagmar på besök

Vi kom upp kvällen före julafton. Syrran med sin familj skulle ansluta på juldagen men först kom Dagmar på besök. Under natten mot juldagen skälvde, skrek och tjöt det stackars huset. På morgonen var allt stilla ...mycket stilla! Det visade sig att vi varken hade vatten eller elektricitet och både telefon och mobiltelefon var döda. Ja ja, det är tur att huset byggdes innan dessa typer av bekvämligheter fanns. Tur också att mina föräldrar lät renovera kakelugnarna för några år sedan. Och att det inte är -30 som ifjol vid den här tiden, då huvudsäkringen gick mitt i natten och vi vaknade upp i sju graders värme - hurr!

Det går väl över tänkte vi, men dagarna gick utan att något hände. Vi kunde åka till Ånge, drygt fyra mil bort, för att kommunicera med omvärlden, och efter ett tag får man in rutin på att leva primitivt. Eldningen i spis och kakelugnar flyter. Man tar in hinkar med snö att smälta och lagar vedspisanpassad mat. 

När syrran familj kom upp efter ett par dagar blev det dessutom trångt och gemytligt! 

Som tur var var stormen västlig så alla träd som fallit på gården hade fallit bort från husen, men en hel skrälldus med träd hade fallit över el och teleledningarna som leder till gården. Några mindre träd hade också blockerat vägen. Det var bara tallar som fallit, vilket är helt emot det normala. Vanligtvis är det granarna med sina ytliga rötter som faller. Det måste ha något att göra med den ytliga tjälen denna vinter.

Vi tyckte inte vi kunde lämna huset så länge inte strömmen var tillbaka. Om det hade kommit en köldknäpp så kunde ledningar ha frusit med en värld av elände som följd. Men när strömmen äntligen kom tillbaka dagen före nyår så passade vi på att åka hem för att kunna fira nyår på ett mer civiliserat sätt. Det har sina poänger att leva primitivt, men i slutändan vill man leva som man är van ...

Varför blogga?

På natten till juldagen, min födelsedag, kom Dagmar på besök. Ett kort, stormigt och i högsta grad objudet besök. I fem dagar slickade vi såren, utan el, vatten eller telefon och jag bestämde mig för att börja blogga. Varför? Mest för egen skull. Förr skrev man dagbok och nu bloggar man.
Här ska stå om mina erfarenheter, mina glädjeämnen och bekymmer kring att försöka sköta om en gammal gård i norrlands inland med alldeles för många hus och alldeles för lite tid. Mest som minnesanteckningar till mig själv, men om någon annan har glädje av det ... så mycket bättre!