And now over to something completely different ...

Slut på fönsterfixande för ett tag. Vädret lovade kallt och blåsigt men inget regn så dagens projekt blev blåbärsplockning samt att ta emot en ny kyl/frys. 

Vi var upp på Näsberget nära Vandelbäcken. Det är ett fantastiskt blåbärsår. Tyvärr var de på gränsen till omogna. Vi var mest ut på ett hygge och plockade - vi tänkte att mer sol borde ge mognare bär - men det visade sig att de nog var lite mognare inne i skogen. Kanske var det väl kallt ute på hygget.

Vid dammen vid Vandels utlopp

Rester av en kolarkoja

Och så ett snabbt dopp före maten.

Sten övergav oss för vidare färd med Intercity till Uppsala.

Det nya kylskåpet. Jag önskar att jag hade en före/efter-bild, men det gamla skåpet nådde ungefär till hans vänsterhand.

Och sedan anlände syster min och kusin Lina med sin Milton. Men det är en annan historia.

Fönsterfix; del fyra

 Så var det dags att blanda färg. Klart skojigt men lite skitigt. Testar guldockra med ca 25% zinkvitt på fönsterbågarna och titanoxid med en skvätt grön umbra på karmarna (10/1).

Färgen är både lättarbetad och dryg men den har ett stort problem Den torkar ju aldrig. Fortfarande efter tre dygn så är den fläckvis blöt.

Ett av glasen var ju trasigt och det var dags att försöka göra ett nytt. Jag övar på att få bra brottanvisningar på lite skräpglas och tycker jag får till det bra. Bara jag håller ritsaren i rätt vinkel och drar med kraft och självförtroende.

Men när jag ska dra 50 cm med linjal så funkar det förstås inte. Oklart om det var vinkeln, kraften eller självförtroendet som fallerade men havvägs så drar brottet iväg från linjen. 

Här försöker jag reparera skadan. Det går sådär, men faktiskt bra nog.

Ängslig för att glaset inte skulle passa in i det något oregelbundna hålet tog jag till lite väl stor marginal men det var ju lite turligt med tanke på missödet vid tillskärningen.

Så till slut är båda bågarna målade och kittade. Det tog åtskilliga fler dagar än vad jag hoppats (av olika orsaker) och de ska målas ett varv till men nu får de åka upp för nu kommer regnen.

Halvbra foto, men såhär blev det. Jag tror jag ska lite ljusare karmar när jag fortsätter och så vill jag nog ha en lite mer dämpad beige ton på fönsterbågarna eftersom det var vad boningshuset verkar ha haft förr.

Fönsterfix; del tre

I sitt lite avsides läge så har jag det här fönstret som försöksobjekt. Jag tänkte t ex prova att blanda egen förg med linolja och pigment (beställda från PaintPro.se). Jag ska testa med guldockra bågar och ljusgrå foder,

Det finns en del intressanta egenheter hos det här fönstret. Man märker att folk har joxat med det genom tiderna. Dels har vi då den igenspikade hönsluckan som inte lär ha funnits där från början eftersom man verkar ha sågat av fönsterbågen. 

Sedan har man murat igen undre hälften bakom ytterfönstret med vad som verkar vara bitar av timmer från någon knuttimring och ovanför har man satt in ett innerfönster som är en tvårutors båge, men som man lagt ned.

Det är lite svårt att se på bilden eftersom man spikat en ribba horisontellt framför innerfönstret, Kanske för att hålla det på plats.

Parallellt så började Ulf fundera på möjligheten att renovera den gamla rampen där på baksidan. Inte så mycket fråga om att renovera i o f s, bygga nytt är vad som gäller i så fall. Han började med att gräva ut den lilla kulle som var kvar av jorddelen av rampen för att se om den skulle gå att bygga om. Den visade sig bestå av en blandning av större rullstenar från åsen, några trasiga tegelstenar och ett gäng oregelbundna skrovliga stenar av oklart ursprung. Jag kan tänka mig att det är rester från när man högg till grundstenarna till ladugården.

Han gjorde några fruktlösa försök att kallmura en bättre ramp av stenarna, men det funkade inget vidare så det får väl fortsätta vara en amorf hög.

Fixar med riktigt uschliga fönster; del två

Så fönstret är isärplockat i sina beståndsdelar; karm, fönsterbågar och fönsterrutor. Jag skulle väl kunna plocka isär fönsterbågarna också, men jag tror inte att det skulle tillföra så mycket. Jag har varken tid, verktyg eller kompetens till att börja byta ut delar.

Så då är det dags att ge sig på fönsterbågarna enligt konstens alla regler:

1. Skrapa bort all gammal färg
Jag tittar efter - ser jag någon gammal färg? Nope, så här långt går det ju bra.

2. Ta bort grånat och ankommet trä
No kidding? Gör jag det så har jag inga fönsterbågar kvar. 😆
Nåväl, jag skrapar i alla fall bort det som jag kan plocka sönder med händerna.

3. Olja in oskyddat trä
Det här är tillfredsställande. Man lägger på flödigt med olja och ser hur det sugs in och försvinner som att det aldrig funnits där. Smått meditativt, jag kan hålla på med det hur länge som helst ... Hur länge som helst? Njae, efter tiotalet repetitioner börjar det faktiskt förlora sin charm. Hur mycket linolja ryms det i det stackars träet egentligen?

Efter ett otal strykningar och mer än en liter linolja (!) börjar träet faktiskt nästan vara mättat - på vissa avsnitt i alla fall. Och på insidan har det antagit en tilltalande mahognyartad färg. 

Vi tog en tur till Ånge och jag besökte den trevlige glasmästaren där för att köpa glas till den trasiga rutan och för att ha ett reservförråd. Jag beställde tre skivor uppskurna i 50 x 80 cm och gav mig av på andra ärenden medan han fixade ordern. När jag kom tillbaka hade han två tjocka paket redo åt mig. Vart och ett med tolv skivor! 😕 Ett fånigt missförstånd. Jag ville ha tre skivor 50 x 80 och han tolkade det som att jag ville ha tre av hans stora 200 x 80 skivor uppskurna. Men han hade inga problem med att behålla det jag inte ville ha och det var ju schysst. Jag berättade också om mina tidigare problem att skära glas och han visade hur enkelt det var. Jag fick prova och det var mycket riktigt hur enkelt som helst. Förmodligen är det väl glasskärarna på gården som är dåliga. Min släkt har inte direkt gjort sig känd för att köpa kvalitetsgrejor.

När vi nu var i Ånge måste vi förstås besöka den utmärkta boklådan också. (trivia: Ånge har betydligt fler bokhandlare på capita än lärdomsstaden Uppsala)

Annars saknas för all del mycket i Ånge, men stiliga bilar har de.

Fixar med riktigt uschliga fönster; del ett.

I midsomras hastade jag alltså över ladugårdens två gavelfönster. I allt väsentligt så tog jag ut bågarna ur karmarna, gjorde rent, ojade mig över hur murket det var i nederändan, dränkte allt i linolja, kittade om, grundmålade med vit lösningsmedelsburen alkydoljefärg och satte ihop allt igen.

Nu var det så dags för fönstret på baksidan och den här gången tänkte jag vara lite ordentligare. Jag hade ingen koll på konditionen. Det sitter för högt för att enkelt studeras utifrån och på insidan byggde farsan en hylla för länge sedan så att man bara ser överdelen. Jag antog dock att fönstret inte hade fått någon kärlek att tala om de senaste 50 åren i alla fall.

En ruta var trasig och en är som ni ser igenspikad. Jag tänkte lite slarvigt att den delen var väl räddningslöst förlorad någon gång så att man ersatte den med brädor, men när jag tittade närmare på saken så såg jag två gångjärn där och kom ihåg att man hade haft höns inne i ladugården en gång i tiden. De hade haft en lucka där, där de kunde gå ut och in.

Nåväl, jag monterade loss bågarna på ytterfönstret (det är dubla fönster i ladugården). Det var inte det lättaste. Först noterade jag att ena delen satt med hästskosöm - inget problem med det, men det känns ovanligt. Problematiskt var däremot att förutom de invikta spikarna och hästskosömmen hade man dessutom dragit ett par kraftiga spikar tvärs igenom fönsterbågen ... varför i allsindar? 

Notera gångjärnen

Hästskosöm!

Spik snett in från sidan

Hur ska man få ut den här då?

De där islagna spikarna var inte lätta att hantera. Rejält fastrostade i det tämligen murkna trävirket. På något vis gick det i alla fall.

Skicket var inte fullt så illa som jag fruktat. Karmunderstycket, som var riktigt dåligt på gavelfönstrena, verkar ha blivit tjärat någon gång och eftersom fönstret vetter mot norr har inte solen gått så hårt mot det. Men men, underdelen av den högra bågen (den fullstora) var inte vacker att se. Väldigt murken var den.

En ruta var som sagt trasig. Någon hade gjort en provisorisk reparation genom att stoppa in en mindre ruta bakom och staga upp med en bit list, Jag anar farsans man tager vad man haver snabbfix här. :)

 

Så försiktigt bort med det gamla kittet så gott det gick och motera ut rutorna. Ser efter om vi har några passande på lagar - efter en del letande (det finns många ställen några glasrutor kan gömma sig här på gården) så hittade en av sönerna glasförrådet. 

Till min förvåning visade sig det här fönstret ha de största rutorna på hela gården och ingen ruta i förrådet var i närheten av rätt storlek. Jag funderar på om jag ska flytta upp rutan nedanför och sätta igen den med en bit plywood. Den syns ju ändå inte inifrån, Nå, det får jag sova på. I morgon fortsätter projektet.

Midsommar - typ ...

Så har Midsommar kommit ... och gått. Det var på tok för varmt för att sitta framför datorn då. Men bättre sent än aldrig, här kommer en liten uppdatering om vad som hände då. 

Det som hände innan vi kom upp var att Sveriges tyngsta landsvägstransport någonsin passerade på andra sidan sjön, på väg till det nya ställverket Tovåsen (som inte alls låg på Tovåsen visade det sig, utan någonstans söder om Juvatssjön (som förresten verkar vara en förvrängning av Gössjön som den hette fram till 1700-talet enligt gamla kartor). Nå, det hade varit otroligt spännande att se detta vidunder passera, men man kan ju inte ha semester jämt.

Alla utom Björn (som hittat på annat) åkte upp och på vägen upp stannade vi på Mobackes för att äta (som vanligt så här på sommaren) och köpte med oss lite blandade blommor till trädgården samt en ny spade. Anna-Lena anslöt också dagen efter att vi kom upp.

Det var varmt som sagt. Över 30 som varmast och nätterna var också varma. Blomstereprakten var bedövande och det var kul att se att hästarnas favoritområden var alldeles gula av smörblommor medan de övriga områdena var omväxlande vita av hundkex och lila av midsommarblomster. Vattenståndet var rätt lågt redan från början och sjönk märkbart dag från dag.

Det var inte mycket mygg eller knott. Inte ens så farligt på kvällarna. Med tanke på värmen hade jag däremot väntat mig ett bromshelvete, men de första två dagarna var rätt lugna. Sedan brakade det lös i alla fall. Det tog väl ett tag för dem att komma igång. Innan vi kom upp var det rätt svalt tror jag. Det var inte heller vilka bromsar som helst. De gamla vanliga små deltavingarna var i minoritet. I stället var det massor av gigantiska hästbromsar som tungt flög omkring som Herculesflygplan. Jag undrar om de blivit hemlösa efter att hästarna försvann från ängen?

  

 

Som vanligt var det mycket jobb som behövde göras. Gräset var kämpahögt överallt och blommor skulle planteras. Och av någon anledning blev det mycket fixat med stenpiren nere vid stranden. Sten och jag slog en del av ängen med lie och jag fixade med de fönstren på ladugårdsgaveln. Anna-Lena fixade med Lillstugan.

Eftersom jag tycker det är både svårt och jobbigt att fixa med fönster så brukar jag undvika att fixa med dem i det längsta, men nu tog jag alltså till slut itu med de två sorgligt försummade fönstren på gaveln Jag lyckades dessutom bli nästan klar. Det är bara slutmålningen kvar. Där tänker jag att jag ska pröva att måla med egenblandad linoljefärg och då inte bara måla vitt, utan låta spröjsarna vara ljusbruna och karmarna i en lätt bruten vit nyans (blanda i lite grön umbra). Det är bra att ha fönster som inte syns så bra att experimentera på så kan vi få lite beslutsunderlag när det är dags att måla fönstren på huset.

Att säga att jag blev klar var väl också lite överdrivet. Jag fixade bara ytterfönstren. Innerfönstren är också i uselt skick. Jag borde dessutom ha bytt ut en del murkna trädetaljer - undre delen av fönsterbågarna och en och annan spröjs, men det ligger tyvärr långt över min kompetensnivå. Jag borde också sätta in nya träpluggar eftersom flera av de gamla fallit ur - men ack! Jag hinner bara inte med allt. 😢 Och inte hittade jag igen det förråd med gamla glasrutor som borde finnas någonstans heller.

Anna-Lena tog sig före att fixa med entrén till Lillstugan. D v s inklivet och marken utanför. Det var spännande att se hur det utvecklade sig. Utanför den lilla dörrlösa farstun finns det ju som en gjuten grund. Förmodligen hade någon tänkt sig att bygga ut stugan med en riktig ordentlig farstu någongång. Hursomhelst så var det ett rätt råddigt mellanrum mellan farstun och betongkanten och hon fyllde upp den med en fin stenläggning. Riktigt skoj var att hon hittade en sko inklämd under verandans inkliv. Oklar ålder men ganska säkert nittonhundratal. Det finns en gammal folktro om att lägga en sko under golvet. Oklart varför. 

 

 

 

Jag läste http://diva-portal.org/smash/get/diva2:1348545/FULLTEXT01.pdf: "Skornas utseende och åldern på husen pekar på att seden var utbredd under 1700- och 1800-talen samt en bit in på 1900-talet. Något som däremot fattas är en förklaring till företeelsen och det finns inte heller något svar att finna i Nordiska museets arkiv." "Hon beskriver också hur många människor, som hittar gömda skor i dag, inte törs avlägsna dem från platsen »för säkerhets skull«, för att huslyckan inte ska försvinna."

Vi ville förstås inte heller att lyckan skulle försvinna så vi lade tillbaka skon innan insteget återställdes.

Hon har också fixat ett litet trädgårdsland vid gaveln på lillstugan. Jag har för mig att man anade att det funnits en trädgår där tidigare när jag var liten. I så fall har den nu återkommit efter 60+ år.

Det var lätt hänt att gravitera ned mot sjön i värmen. Ulf och Sten tillbringade mycket tid där och för att känna sig lite nyttiga jobbade de en del på stenpiren. Höststormar och vinterisen har en tendens att mala ned piren så nu letade Ulf reda på några rejäla stenblock som de baxade dit för att förstärka den längst ut. 

Under det arbetet upptäckte vi en barrboll på bottnen. En märklig till synes kompakt klump av tallbarr cirka 15 cm i diameter som i all stillhet låg där på bottnen på en halvmeters djup. Efter lite sonderande hos vänner och bekanta (skojigare än att bara googla) så vet jag nu att de uppstår mer eller mindre av sig själva när sländelarver omger sig med slem där det fastnar barr och sedan rullar de omkring i vågorna och samlar på sig fler och fler slemmiga och barriga sländelarver. Märkligt!

Sammanfattningsvis så får man väl säga att det var en riktigt fin midsommarhelg - om än i hetaste laget.

.