Det här är Robert och Evelina. Inspirerad av andras exempel tänkte jag fira nationaldagen genom att skriva litet om två strävsamma människor som i det lilla hjälpt till att bygga upp det Sverige vi har idag.
Robert föddes 1884 i Fjällsjö-Sil mitt i en skara på 15 syskon. Gården, som hade gått i arv i släkten sedan 1600-talet, ligger i nordvästra Ångermanland, nära Lappland, och förutom det magra jordbruket var skogen det man levde av. Flera av syskonen drog till Amerika, flera av dem drack på tok för mycket och några dog unga. Efter att ha jobbat i skogen ett tag lyckades Robert skaffa sig en utbildning till skogvaktare och tjänstgjorde under några år på olika ställen. Bland annat var han i Storfurstendömet Finland under Första världskriget. 1918 kom han till slut till den lilla gården Näset, fint placerad på ett näs i Mellansjön i norra Hälsingland. "Här blir jag nog kvar ett tag" skrev han i en anteckningsbok. Gården ägdes av skogsbolaget Svartvik och var med sitt självhushållsjordbruk en del av lönen.
Evelina, som föddes 1900, växte upp i Borgsjö, nära Ånge i Medelpad. Hon var den femte av åtta syskon. Fadern var förutom bonde även byskomakare. Ett yrke som han ärvt från sin farfar. Han var också med och startade sjukkassan i trakten. Modern var sjuklig och Evelina fick ta stort ansvar för småsyskonen och gården. Hon fick också ibland rycka in och skydda barnen i en granngården där karl'n blev våldsam när han supit till. Bra betyg hade hon också. Hon var nog en klassisk duktig flicka.
På Näset, uppe i skogarna fyra mil bort, gick Robert och grubblade över livet. Han började närma sig de 40 och hade det rätt bra. Tillsammans med handlar'n och stationsmästar'n hörde han till den lokala överklassen. Det var full fart i skogen och där det nu bor ett halvdussin pensionärer levde och verkade flera hundra människor. Där fanns station, affär och café, fotograf, apoteksfilial, folkets hus och dansbana. Fast i hans anteckningsbok kan man ana en viss frustration. "Nu har jag halva livet bakom mig och vad har jag åstadkommit?" Men plötsligt händer det! Redan ett par sidor senare kan man läsa "Där kom hon över isen, med rosor på kinderna!" För att sköta ett jordbruk behöver man vara åtminstone två, så en ungkarl behöver en piga eller hushållerska. Det var dags att skaffa en ny piga och en kollega kunde tipsa om sin syster som var ett duktigt fruntimmer. Systern var förstås Evelina och Robert föll för denna energiska kvinna med rejält med skinn på näsan (hon såg dessutom bra ut).
När Evelina kom skidande till gården över isen så var hon ungefär 22 år. Robert var nästan dubbelt så gammal, men med en barsk stilighet. Han kurtiserade åtminstone en annan kvinna på bygden vid tillfället men detaljerna i den historien är tyvärr förlorade. Evelina ställde i alla fall ett ultimatum och Robert valde henne. Den andra kvinnan var dock inte bittrare än att hon skrev "Tack för allt, Robert" med sirlig handstil på verandan.
1924 kom första barnet, Rune, och 26 och 28 fick han två småsystrar, Rut och Gunvor. Sen fick det vara nog. De omåttligt stora barnkullarnas tid var förbi.
Det lilla jordbruket hade sex fjällkor, häst, gris och höns. Och man hade jättefin potatisjord (och en utmärkt jordkällare) men ända fram till trettiotalet hämtades vatten i hink nedifrån sjön. Sen grävdes brunn ute på gården - jag anar Evelinas påtryckningar där. Korna i laggårn hade faktiskt fått pump tidigare. De dricker ju så förbaskat! Sen rustades köket, elektricitet drogs in och ett salsmöblemang i ek köptes från Stockholm. Vinden inreddes för att husera den växande familjen. Men dasset låg fortfarande ute i stallet och tvättade gjorde man nere vid sjön om än i en fin vedeldad tvättgryta.
Evelina var både viljestark och handlingskraftig, men också ganska kärv. Man skulle inte lata sig utan alltid ha något för händerna. Det var inte tal om att gå på dans och när det hölls föreläsning om familjeplanering på logen (det kan ha varit Ottesen-Jensen som var där) så höll hon sig borta. Men hon fick Robert att sluta dricka och hon hjälpte alltid grannar som hade problem. Och det hade de rätt ofta. Söp inte karlarna så var det hälsan som svek. Skogsarbete var farligt på det viset.
Som arbetsledare så ansågs Robert sträng men rättvis (bland de jag kunnat fråga). Han var högerman och hade hårda duster med syndikalister och andra "orosmoment" bland arbetarna. Ramsjö socken var den rödaste i landet på trettiotalet. Både han och Evelina var samhällsintresserade och de höll sig med tre dagstidningar för att kunna hänga med i vad som hände.
På 60-talet så drabbades Robert av hjärnblödningar som gjorde honom oförmögen att klara sig själv. Korna och hästen gick till slakt och 1967 vandrade även Robert vidare. Men vatten drogs in till slut och med det både toalett, badkar och tvättmaskin, som kunde klämmas in under trappen. 1992 dog så till slut även Evelina. Två månader innan hennes första barnbarnsbarn föddes.
Lite senkommet vill jag tacka er, farmor och farfar, för att jag finns och kan när jag ser tillbaka inse att ni nog har påverkat mig en hel del.
