Jul på Näset

Det är något av en tradition numera att min och syrrans familjer sammanstrålar här på Näset till Jul. Trångt men gemytligt. Kallt och mörkt men mycket snö. Svårarbetat kök och ingen diskmaskin men ... ja, vafan ... något får man offra.

I år såg det inte bra ut när vi gav oss av den 22:a. Regnet mötte oss före Gävle ochvid Söderhamn formligen vräkte det ned. När det fortfarande vräkte ned i Ljusdal gav jag upp hoppet, men när vi började ta höjd, vid Skansen, så förbyttes plötsligt regnet i stora lappvantar. Och så fortsatte det ända upp till Mellansjö.

Så här såg det ut på morgonen efter vi kommit upp.

 Expedition leta gran hör till de stående inslagen. Det här är inga grantrakter - mest bara tall, förutom björk, rönn och asp - men det är lite av charmen med sökandet. Man kan aldrig vara säker på att hitta något vettigt, men hittills har vi alltid lyckats. Så även i år.

Naturligtvis måste granen kammas för att bli riktigt fin.

Snön smalt bort på juldagen och på kvällen hotade storm. Sådana har vi dåliga erfarenheter av här, och visst risste huset men stormen tog sig aldrig riktigt. Idag var det annandagen och isen var desto finare. Så vi åkte på sparkstöttingtur.

Vi slår läger på en solig sluttning på ön och grillar korv.

Solen går ned före två och så är det dags att bege sig hemåt igen ...

I skymningen förvandlas världen till silver och stål.

Förfädernas gravar

   Det är oktober och jag reser norrut för att besöka mina förfäders gravar. Det är dags att jordfästa min mor i den gamla familjegraven. Där ska hon till slut återförenas med min far; något hon sa sig se fram emot. Det är ingen begravning, bara jordfästning. Begravningsgudstjänsten var för länge sedan. Nu ska bara urnan på plats och det finns ingen präst på plats här i Ramsjö, men kyrkvaktmästaren har gjort så fint i den gamla träkyrkan. En riktigt fin kyrka i all sin enkelhet.

   Det finns många gravar här i Ramsjö som ingen längre bryr sig om. Jag krattar rent i gamla handlare Jönssons grav och ger honom en överbliven blomma. Det kan han vara värd, den gamle hedersmannen...

   Plåtslagaren var här igår och fixade takstegarna, som brandskyddsinspektören sagt till om. Verkligen i sista ögonblicket - det skulle vara gjort senast idag. Men när jag inspekterar blir jag betänksam. Varför kan hantverkare inte bara följa kravspecen? Var är bulten som skulle fästa stegen i taket? Och varför är den där stegen placerad halvvägs över verandataket? Och varför måste jag alltid ställa mig sådana frågor när jag anlitat en hantverkare? Ska jag behöva göra allting själv? Men det går inte! Jag är inte speciellt praktisk och inte har jag tid heller ... :-(
   Vi måste också natta huset inför vintern. Täta ventiler, stänga av vattnet, en sista gräsklippning, räfsa ihop alla löv o s v. Snabbt, snabbt, snabbt! Vi har bara en eftermiddag och en förmiddag på oss. Jag skulle vilja kunna ta mig tid att fara runt och hälsa på de sista göbbarna som bor kvar i grannskapet, men det blir svårt att hinna med. Jag märker att jag blir lite melankolisk så här på höstkanten. Det är lätt hänt här uppe så här års. Skogen på andra sidan sjön är grå när dimbankarna driver över sjön, fukten droppar från björkkvistarna och nästan alla är redan döda ...

Den gamla flottarekan - redo att sätta segel på sin sista färd.

De ser så läckra ut - som nygräddade biskvier!

Tillbaka i Uppsala

Så har vi lämnat våra gamla hus till räven och kråkorna för resten av sommaren.

En del hanns med - lite staket och lite fönsterfix, gräset slaget, Storsylen bestigen, ett par boddörrar inoljade ...

Jag exprimenterade med Roslagsmahogny. En blandning av lika delar tjära, linolja och terpentin. Men det blev lite konstigt. Tjäran ville inte lösa sig ordentligt. Det var bara de mest lättflyktiga fraktionerna av tjäran som löste sig. Kvar blev en riktigt seg smet. Såg sedan att jag skulle ha blandat i terpentinet sist, men jag vet inte om det hade hjälpt. Jag provade att blanda restsmeten i ren linolja och fick samma fenomen. En del löste sig och kvar blev en gröt av nästan hårda tjärklumpar. Jag får forska vidare nästa sommar.

Som en adrenalinhöjande avslutning på vistelsen så bokade vi in en dag på Järvsö Down Hill - terrängslalom med cykel, typ. Det var lite humor på sätt och vis. Beskåda följande före och efter-bilder.

Före

Efter

Men må ingen skugga falla på Järvsö Bergcykel Park. Vi visste vad vi gav oss in på! Men man ska nog inte hålla på med sånt här när man är över 50 ...

Vi kommer tillbaka i höst och jordfäster lilla mamma i familjegraven.

Svarte Petter ...

... var på besök i midsommras. Sotaren alltså. Med brandskyddsinspektören i släptåg. Det var en trevlig prick från Ramsjö och hans son. Han berömde gården i översvallande ordalag men hade åtskilliga synpunkter på våra stegar.

   Så nu försöker jag få kontakt med plåtslagare och takläggare i trakten för att få en offert. Lättare sagt än gjort visade det sig. Av ett halvdussin i Eniro har jag bara lyckats få kontakt med en (plus en som pensionerat sig). Kanske är de på semester, eller också har de kastat in handduken allihop, vilket är en deprimerande tanke.

Staketdjävulskapet igen

Efter fyra dagars hårt arbete så är staketdjäveln uppe igen. Förra försöket att rädda staketet med betongplintar för stolparna stöp i första bästa vinterstorm. Nu har jag bättre hållare för stolparna och plint under varje stolpe i stället för varannan, så nu ... knack knack knack, ta i trä ... får jag hoppas det håller bättre den här gången.

Och det är bara sju sektioner av kanske förtio som är klara, men herrejösses. Vad ska man annars hålla på med?

Midsommar

    Efter den kallaste försommaren i mannaminne åker vi upp för att fira midsommar på Näset. Väl förberedda med tröjor regnkläder och stövlar. Sommaren hade knappt kommit igång när vi kom upp. Asparnas blad höll fortfarande på att växa  ut, inga blommor hade slagit ut på ängen och gräset som vi hade fruktat skulle vara manshögt (inget försommarbesök i år p g a bruten arm) var högst beskedligt.

Vårlig grönska

Tvärtemot alla våra förväntningar så möttes vi av rena värmeböljan och naturen rusade igång för att ta igen tiden den förlorat. Redan efter ett dygn började blommorna på ängen slå ut ... vad insekterna gjorde kan vi ju förbigå med tystnad.

Göken lovade både död och överflöd när vi satt vid stranden i skymningen.

    Att packa badkläder hade inte funnits på kartan. Men för all del - jag har nog ingen lust att bada. Vattnet kan inte vara mer än 10 grader. Hurr!

Vi kunde i alla fall bärga en rejäl skörd av det enda som fortfarande växer i trädgårdslandet.

Urinvånarna är märkliga men verkar vara fredliga.

    Vid ett av de gamla vidfällena hade en rejäl koloni med murklor etablerat sig. Jag var nästan lite ledsen över att jag hört alla larmrapporter om murklor som kommit på senare tid, men efter att ha konsulterat verket för livsmedelssäkerhet, eller vad det hette, så bestämde vi oss för att vi nog skulle pröva vår lycka i alla fall.

Tillräkligt med gift för att döda två familjer? Låt oss prova!

    På jobbsidan fanns att rensa rundeln, klippa gräs och räfsa löv och björkkvistar (björkkvistar är som trattkantareller - här finns inga björkkvistar ... jo förresten, en ... och en till ... nä, dom är överallt!). Undrar förresten varför björkar släpper så mycket kvist? Jag vet inga andra träd som gör det.
    Vi fick förresten litet nytta av den isiga vintern eftersom plogbilen lämnat rejält med grus efter sig. Det kunde jag sopa ihop av för att ersätta litet av gruset i rundeln, som med tiden ersatts av sand och jord.

Påskpyssel

    En strålande vacker dag och alla pysslar med sitt. Katten fångar husmusen, Ann hittar påskpyntet och grabbarna fäller träd. Själv bläddrar jag vidare i farfars biblar, och så grillar vi förstås korv!
    När vi kom upp i torsdags så upptäckte Ann en mus i köket. Den smet iväg någonstans där vi inte kunde hitta den, så vi satte vårt hopp till Gillbergs katt som skulle komma upp dagen därpå. Och kattan hann bara var här någon timme innan problemet var löst. Den fattade dock inte att möss är till för att ätas.

Husmus finns ej mer

    Ann letade reda på påskpyntet. Tack vare gamla faster Gun så har gården berikats med en rik flora av gulligheter. Tyvärr vandrade hon vidare i fjol och lämnade en något mindre gullig värld efter sig, men vi har fortfarande ett rikt förråd att ösa ur.

Lite tulpaner i stjärten fick faktiskt vashönan att gå från hiskelig till cool.

    En bra dag på Näset kräver grillad korv!

De coola grabbarna föredrar att vara där inkognito.

    Fälla träd är ett återkommande pyssel på gården. Vi har faktiskt motosågar men av någon anledning föredrar grabbisarna det minst rationella sättet att fälla träd - näst efter att träna upp en tam bäver kanske. Men det skänker lite stämning när yxhuggen ekar över nejden.

    Själv ägnade jag mig åt bibelstudier, passande nog så här i påsktider. Jag nämnde farfars gamla släktbibel igår. Han köpte in en själv också. En riktig praktbibel. Jag blev inspirerad av den här länken till att läsa lite ur Gamla testamentet: http://io9.com/gods-12-biggest-dick-moves-in-the-old-testament-1522970429

    Den här bibeln har rent fantastiska illustrationer, som kan få håret att krulla sig på den mest förhärdade. Eller vad tycks ...

Den stora floden

Hagar och Ismael i öknen

Stenregn över Amoréerna

    Ja, känner ni er inte uppbyggda efter det här så vet jag inte vad som behövs. Som avslutning får ni ett exempel på att duckface inte uppfanns igår.

Puss på er alla!

Långfredag

Fortfarande lite vinter här.

Dags för påsk på Näset. För oss och för åtskilliga andra. Länge sedan sist det var så mycket folk i stugorna häromkring. Hos Cornelia var det full fart. Jag var tvungen att dokumentera trängseln. Mer folk på hennes veranda än vad som en vanlig vardag finns inom en mils radie.

Ett ansikte saknas dock i byn. Den alltid så levande Ingrid Arnesson gick bort för en vecka sedan. Arnessons är de sista åretruntboende här och det kommer att bli förfärligt tyst utan henne, inte minst för hennes make.

Hemma i huset plockar jag fram den gamla familjebibeln. Med en sådan bibel, kommen från min farfars släkt uppe i Fjällsjö-Sil, kan till och med jag känna mig en smula religiös.

Någon har en gång för länge sedan kommenterat vår dödlighet på sista sidan.

Annars är det mest llite småsaker att stå i. Lillstugan ska "eldas upp" innan syrrans familj kommer fram ikväll. Stallporten måste hackas fram. Man skulle kunna plocka fram motorsågen och röja lite ... men det är ju långfredag!

Någon gång måste vi sätta upp rasskydd ovanför porten ...

Allt gott! Vi hörs snart igen.

Insnöade med hund och knäckebröd

Jag, syrran och svågern skulle iväg på en liten snabbis till Näset med sparade möbler och annat grejs från min mammas lägenhet. Så vi hade hyrt en rejäl släpvagn i Sundsvall och lastade den full i Sollefteå och gav oss av. Tyvärr hade vi tajmat in det med stormen Egon så uppe i skogarna mellan Ragunda och Bräcke började det bli riktigt otrevligt att köra. Inte för att jag behövde göra det, det skötte svågern Kjell, men vägen snöade igen å det grövsta och värre och värre blev det. Sent om sider kom vi i alla fall fram och kunde fira den lyckliga framkomsten med vin och uppvärmd pizza medtagen från Ånge, medan elden sprakade i vedspisen.

På morgonen insåg vi dels lite snopet att allt som fanns att äta var knäckebröd, dels att det  kunde bli problem att ta sig ut till stora vägen igen om inte plogbilen behagade visa sig. Efter en spartansk frukost och ett par timmars kånkande insåg vi att den nog faktiskt inte tänkte behaga visa sig heller. Eftersom vi inte hade lust att fortsätta leva på knäckebröd så måste vi komma därifrån (även om samojeden Hanna trivdes som fisken i vattnet).

En inspektion visade att snön var fluffig och fin och nog inte skulle vara något problem att plöja igenom. Det var bara snödreven som kunde bli problem så jag gick och skottade snödrev den halva kilometer vi hade ut till landsvägen. Nyttig träning för en gammal kontorsråtta, så jag klagar inte.

På det hela taget en kul tur med lagom mycket vardagsdramatik!

För övrigt önskar jag er en god fortsättning på det nya året!