Fotografiarkeologi

Jag sitter med gamla foton som man hittar i farfars och farmors gömmor. Ansikten utan namn och okända platser. Det är både lite spännande och lite sorgligt. Vilka människoöden döljer sig bakom de blekta fotografierna. Det mesta kommer man aldrig att få veta. De som hade kunnat berätta är redan döda.

Här har vi ett par bilder ur farfar Roberts samling. Först en gruppbild på ett arbetslag, samlade för att sätta frö (i skogen). Jag tror min farfar är den vänstre mannen med hatt. Annars är alla namn förlorade i historiens dunkel.

Hursomhelst så var det ett spännande foto att hitta, men det var så blekt, så blekt och ganska skadat dessutom. Som tur är kan man göra en hel del med digitaltekniken.
Efter att ha kontemplerat människorna ett tag lade jag märke till den bortre stranden. Såhär ser den ut idag:

Bara skog! Men nu tar vi och förstorar en detalj från det gamla fotot:

Massor med hus (och ett stort fingeravtryck)! Det finns fortfarande ett par boningshus dolda i skogen på andra sidan sjön, och jag vissta att det funnits ett sågverk och någon liten smedja där, men denna anhopning av hus var jag helt oförberedd på.

Lite senare hittade jag ett annat foto, från före farfars tid. På baksidan står det 1914. Man får väl misstänka att bilden är arrangerad för att göra fotografen nöjd. Fint blev det i alla fall. Någongång ska jag se om jag kan lista ut vilka som är i båten.

Men det var inte det jag skulle titta efter nu. Grejen är att det är taget i ungefär samma vinkel som det förra fotot, men nedifrån stranden. Man anar något på andra stranden även här. Vi förstorar!

Här ser det mer ut som jag hade förväntat mig. Ett litet sågverk och ett par hus. Och det är bara sex år mellan bilderna. Är det något lurt? Har jag misstagit mig på platsen? Jag försöker jämföra detaljerna i bilderna.

Jo, man kan se att det nog är samma ställe, men de har byggt så det knakar mellan 1914 och 1920! Det nedre fotot är taget från en position lite högre upp och längre till höger jämfört med det övre.
(och varför kan folk inte låta bli att sätta sina kladdiga tummar mitt på fotografierna!!!)

På lantmäteriets webb hittar jag flygfoton från omkring 1960, eller kanske någon gång i intervallet 1949-65 - jag förstår inte riktigt deras beskrivning. Då ser man hur de flesta av nytillskotten 1920 är borta igen. Kvar finns bara den gamla delen av sågen, den lilla ladan vid stranden och bostadshusen.

Så kan det gå!

Gamla aspen

Nere vid stranden har det stått en gammal asp så länge jag kan minnas. Den har fått leva trots att det förts ett utrotningskrig mot asp i alla tider p g a rotskotten de skickar ut över ängarna. För länge sedan (30-40 år sedan?) frågade jag Rune om den borde ringbarkas men han sa bestämt nej.

Jag vet inte hur gammal den är, men för att vara en asp så har den haft ett långt och händelserikt, men rätt påvert, liv. Den har aldrig vuxit sig grov utan levt på sparlåga i decennier. I stället har den fått tjänstgöra som boträd och matförråd åt generationer av fåglar. En gång började det t o m brinna inne i den ihåliga stammen. Det var en gnista från korvgrillningselden som hade letat sig in.
På senare år har den dött av bit för bit och i fjol var det bara en gren som levde. I år har även denna gett upp, så nu får vi väl officiellt deklarera aspens död.

God natt!

Det är midnatt och älvorna har börjat dansa över sjön

Måla måla måla ...

Projektet för dagen var att måla stallet. Vi iklädde oss våra bästa hillbilly-kläder och satte igång.

Stallet har inte blivit målat under min livstid i alla fall. Kanske har det inte blivit ommålat sedan det byggdes (förutom ena gaveln som målades häromåret). Jag vet faktiskt inte hur gammalt det är, kanske från förra sekelskiftet. Hursomhelst så har det en vacker solbränd kulör som det känns lite tråkigt att måla över, men solen går hårt åt träet som är sprucket och dant och jag hoppas att färgen skyddar en del mot det.

Notera den röda färgen kring lampan över porten. Vattenstänket från lampskärmen måste på något vis vara bra för färgen.

Jag tog baksidan med min slamspruta, medan Ulf och Lina tog framsidan med pensel. Vi hade nästan tre hinkar färg och det visade sig räcka till nedervåningen på långsidorna. Det här gamla spruckna virket drar mycket färg!

Färgsprutan krånglade mest (som vanligt - se tidigare inlägg) men den nyinköpta färghinken tog ändå slut på ett kick. Det gick långsammare för ungdomarna på framsidan, men så arbetade de också med exemplarisk noggrannhet. Det är skoj när barnen vuxit upp så pass att de kan jobba med något mer än en halvtimme innan de tappar tålamodet.

Jag försökte med deras färg (också nyöppnad, men den hade stått i jordkällaren i ett par år och separerat sig och var trots ordentlig vispning aningen grynig) men det var helt kört. Man kunde bara köra en knapp sekund åt gången. Det var som att den var blandad med fin sand. Så jag fick ta till penseln för det sista.

Efteråt ägnade jag säkert minst en timme åt rengöring av färgsprutan. Jag tror att färgflagor och annat bös från tidigare användning är en viktig orsak till att det strular så mycket. Men det vette sjutton om jag vågar prova något mer. Det är otroligt frustrerande (och kladdigt) som det är nu.

Såhär fint blev det i alla fall. Undrar hur många år det dröjer innan vi målar resten?

En dag på sjön

Soligt och varmt. Då får man skippa jobbet och ta en dag på stranden. Den bra stranden på andra sidan sjön.

Den blå båten i bakgrunden är bästa badleksaken. En dag låg den där på stranden, med hål lite överallt. Den kan användas på en förbluffande mängd sätt.

En oansenlig liten träbit. Man hittar dem fortfarande här och där på bottnen. De har legat där 70 år eller mer. Stämpelmärken från flottningen. De allra flesta runda som den här - Svartvik, sedermera SCA, som ägde det mesta här i trakten.

Nog badat. Dags för lite upptäcktsfärd runt sjön. Till "Mörkrets hjärta". En expedition in i regnskogens mysterier ...

Sjöns utloppet är också en djungel.

Tillbaka från turen fick vi överraskande ett trevligt besök. Det var syskonen Jan och Isabelle Månsson. De växte upp här i byn och deras gammelfarmor Beda växte upp i Lillstugan här på gården.

Högsommar på Näset

Så var vi här igen - i varje fall jag och två av grabbarna - för några dagars arbetsläger. Senast vi var här var i början av maj. Då hade våren just kommit igång, med musöron på björkarna. Sen gick det som bekant snabbt och nu i månadsskiftet var känslan att vi befann oss i augusti. 

Sommaren har börjat torrt och potatisarna som vi chansade på att sätta då i början av maj (riskabelt med tanke på att det historiskt inte varit ovanligt med frost långt in i juni) mådde bra men är lite små. Man kan se att det varit torrt på att inte ens ogräset orkat ta sig ordentligt.

Det är som att det mesta av jobbet här på näset är att kämpa mot allt som växer. Gräs, ogräs, sly. Det känns lite negativt. Man borde väl ägna sig mer åt något konstruktivt. Måla om, reparera, plantera och sånt.

Även om det varit torrt har ängen vuxit på bra

Så det blev att ta fram lien och börja slå.

Vi har allierade i kampen. Marias två Shetlänningar har jobbat på bra. 

Nästan hälften av ängarna runt huset är renbetade - förutom hundkexen som de ratar.

Så när vi slår på vår sida stängslet så står de och tittar avundsjukt. "De har grönt fint gräs i massor, och så slår de det och fraktar bort det! De är onda ... ONDA!"

Men allvarligt talat, även om ängen vuxit sig kämpahög under våren så är återväxten minimal i torkan. Funderade faktiskt på om man skulle slänga upp en hässja för att ta vara på det vi slår. Får höra med Maria om det skulle vara av intresse.

Vattnet är fortfarande rätt kallt, men efter allt jobb är det ändå skönt med ett dopp.

Bakgården

Av gammal tradition samlar gamla bondgårdar på sig en massa mög. Antingen man nu drömmer om att kunna återanvända eller det bara känts för jobbigt att transportera bort grejorna. Näset är inget undantag, även om de värsta horrörerna, som gamla bilvrak, saknas.

Nu tycker jag att gammalt skräp kan vara rätt skoj, så jag tog en tur runt gårdens baksidor för att se vad jag kunde hitta.

Bakom svinstian hittar vi förutom trasiga takpannor även lite gamla ställningar från när vi målade om huset ... de ska nog inte återanvändas.

Sa jag att vi inte hade några bilvrak? Kanske det, men här har vi i alla fall ett slädvrak, tillsammans med en massa oanvända takspån. Nästan som nya.

Hässjestörar kan ju alltid komma till användning. Senast använda 1966 eller så.

En vacker släde för tunga laster.

Ett extra pittoreskt hörn av gården. Det där planket är bara för underbart. Gamla bensinfat och en soptunna som väl var för stor för att gå i soporna. Den sneda brädkonstruktionen mot väggen har jag inte lyckats identifiera.

Vad är väl en gård utan ett rostigt oljefat. Lite tunnband, buckliga plåthinkar och en massa ståltråd kan ju också komma väl till pass!

En hink med tomma målarfärgsburkar! Och ännu mera massa ståltråd. Grov ståltråd - kanske från luftledningen som fanns innan den byttes mot kabel.

Och en gammal tjärtunna som vägrar ge sig för tidens tand. Och en massa störar kan alltid koma till användning.

Återigen inget bilvrak, men väl ett båtvrak.

Båtvrak finns det för övrigt gott om. Sex stycken tror jag. Mest från när det flottades här.