Näset har en stolt potatistradition. Jorden här ute var känd för att vara perfekt för potatis och gården har en ovanligt välbyggd jordkällare där skörden av minst tre olika sorter lagrades. Det var många år sedan nu, som stora pärlandet användes, men sen ett par år har vi försökt få lite fart på potatisodlingen igen i mycket liten skala - av rent sentimentala skäl. Utfallet har väl inte direkt varit lysande än så länge och man slås av hur jobbigt det är att sätta jorden i stånd om en inte hållits i hävd. Det är en fantastisk massa rötter som man ska befria jorden från. Men till slut, med värkande axlar kan jag beskåda resultatet.
Under tiden ägnar sig en av sönerna åt trädgårdsarkeologi och opererar försiktigt fram resterna av jordgubbslandet ur grässvålen.
Vi hittar också varsitt stenfragment. Stenåldersskrapa eller gammal naggad porslinsskärva?
Hursomhelst så avslutar vi förstås med en kopp kaffe.
