sa Drottning Elizabeth om 1992, när Buckingham Palace brann ned. Jag känner något liknande för den här vintern. Olyckor och hemskheter har radat upp sig på Näset.
Först var det takhelvetet före jul...
Men det var bara en försmak. I februari ringde det gamla paret som tittar till gården när vi inte är där. Värmen hade slutat fungera och något rör hade frusit sönder på övervåningen och gjort en spännande figur i taket.
Men det var inte allt. Ett element på bottenvåningen hade också frusit sönder och kanske hundra liter vatten hade runnit ut i trossbotten. Skit också, skulle man kunna säga. Som tur var så visade sig det finnas en elektriker i Ramsjö och en rörmokare i Östavall. Båda kontaktorerna som slog av och på strömmen till elpatronerna som värmer vattnat i systemet hade brunnit. Det var det som var boven i dramat. Ålderdomssvaghet sa elektrikern, och de sattes dit av min far, kanske på sextiotalet, så det är väl inte orimligt.
Rörmokaren hade en mer komplicerad uppgift. Röret från expansionskärlet skulle bytas och elementet på bottenvåningen skulle svetsas om. Sen, när de fyllde på vatten i systemet igen så hittade de ytterligare ett trasigt element och ett sprucket rör under golvet på övervåningen, så rörmokaren fick kalla in en pensionerad snickare för att bryta upp golvet... Hej och hå!
Själv var jag svårt stressad av läckan i bottenvåningen där det mesta av vattnet i systemet verkade ha runnit ut och ned i trossbotten. Jag reste upp och sågade upp ett hål i golvet för att inspektera och fick lära mig hur en gammal trossbotten är konstruerad på köpet. Överst var det ett tjockt lager sågspån. Det var blött där vattnet runnit ned, men det blöta verkade inte ha spridit sig åt sidorna i någon större grad. Längre ned började jag hitta kol i sågspånet, och snart var det någon svart sörja jag grävde runt i. Lite sökande på nätet visade att det var kolstybb, som förmodligen ska ha en kapilärbrytande effekt och kanske också stoppa gnagare kan jag tänka mig. Under det, direkt på själva trossbotten, låg ett lager med lera (ska stoppa drag har jag förstått) och i den hade fukten tyvärr spridit sig långt åt sidorna.
Jag grävde upp ett par säckar material (kanske en kvadratmeter) men fick ge upp. Fukten i leran verkade sträcka sig långt. Nu, ett par månader senare, när jag kunnat studera utvecklingen förstår jag att jag kunde ha slappnat av lite. I ett traditionellt hus är en tillfällig vattenläcka ingen katastrof. När det inte finns några tätskikt så kan fukten uppenbarligen vandra ut och försvinna rätt snabbt. Men då fanns det ingen som med tillräklig auktoritet kunde upplysa mig om detta. De flesta verkade anse att jag måste tömma och lufta ur trossbottnen. Nu är jag mer oroad över hur jag ska återställa salsgolvet... och räkningen från rörmokaren :-( Sen hittade jag en vattenläcka till. Ett försynt droppande från ett element bakom en soffa ... Suck!
Men ibland skiner vårsolen och kaffe och bullar gör mig glad (för att travestera Tage Danielsson).
