Vad man kan göra på isen

Här kommer lite tips till er ungdomar om vad man kan ta sig för när hunden har ätit upp mobilen och TV visar någon svensk komedi av han Norén.

Man kan göra en grop.

Man kan göra en stor snöhög.

Man kan göra ett alldeles runt klot.

Och så kan man naturligtvis göra ett beläte av snö som man sen tillbedjer.

Gott Nytt År Allihopa!

For absent friends ...

  Såhär vid årets sista skälvande dagar kan man vara lite sentimental. I ett inlägg från i våras kallade jag det här året för Annus Horribilis (ett hemskt år) och tyvärr fortsatte det lite på samma kurs. Men nu vill jag inte se det från den tråkiga sidan utan minnas några personligheter som inte längre finns med oss här på gården.

Faster Gun

  I maj när våren var som finast så dog min faster Gun. Hon var den sista närmare släktingen på min fars sida och dessutom den sista som växte upp här på gården på näset. En fantastiskt vänlig och humoristisk människa. Jag blev alltid glad när som liten kom hit på besök och hon också var här. Hon gillade allt som var gott och vackert här i livet. Hennes lägenhet var en fylld till brädden med en skön samling av fin design och kitch, och hade man med sig några bakelser när man kom på besök så var hennes lycka gjord. Hon var också sällsynt envis - fast alltid på ett mycket vänligt sätt. Något som blev bara alltför uppenbart de sista åren då hon blev väldigt glömsk men absolut inte ville låta någon hjälpa till med något.
  Strax efter dog även de sista resterna av min farmors gamla julkaktus som jag berättat om tidigare. Det kändes intensivt symboliskt.

Musse

  I slutet av sommaren fick en gammal kämpe gå till de sälla jaktmarkerna. Det var min systers katt Musse, som var jämngammal med min andre son, Ulf. Närmare bestämt 20 år. Han började sitt liv som enda överlevande barnet till en hemlös kattmamma. Så blev han också en mycket kraftfull katthane.
  Hans största äventyr var när han en sommardag i juli 2002 försvann vid ett besök här på gården. Husse och matte var mycket olyckliga och kom upp flera gånger enkomt för att fortsätta sökandet. Med tiden blev hela trakten involverad i sökandet och i början av vintern kom till slut ett samtal om att en katt som passade in på signalementet bodde i en lagård i den lilla skogsbyn Råsjö, en och en halv mil norrut. Det var förstås Musse! I oktober hade han träffat på ett älgjaktlag uppe i skogarna och blivit utfodrad med älgkött, sedan hade han följt dem till byn och bosatt sig på gården hos en gammal tant. Vid återlämnandet var han rund som en boll! Eventuellt av parasiter från älgköttet. Effekten var i alla fall slående!
  Det sista året var han som en spattig gammal farbror. Halt och glömsk och med excentriska idéer. Han är saknad!

Lilla mamma

  Till sist, i början av december, dog plötsligt min mamma Ingrid. Hon föddes 1928, som det sjätte och sista barnet i en bondefamilj i Svedje, utanför Ö-vik. Hon ansågs liten och klen och liten fortsatte hon att vara hela livet. Men hon var allt annat än klen. Änka sedan tolv år så bodde hon själv här på gården hela sommrarna så länge hon tordes, och vi brukade alltid träffas här i stället för i Sollefteå där hon annars bodde. Det var kul att se hur en om våren skröplig och stöpplig gammal gumma gradvis förvandlas till en rask tant med rosor på kinderna av lite räfsning och gräsklippning. Till slut blev hon för stöpplig på benen för att tordas vara här ensammen, och hennes hjärta var kanske svagare än vad hon ville berätta. Men så sent som i höstas var hon här och lät höstlöven smaka på räfsan.

Fortfarande i full fart i höstas.

  Och hon envisades alltid med att ta hand om disken - "jomen det är härligt med en rejäl disk!". Nu är vår lilla diskmaskin borta för alltid och stället kommer aldrig mer vara riktigt som förr.

Ingrid och dotterdottern Lina vid en fikapaus på härbret.

Höst på Näset

När hösten kommer krypande är det dags att stoppa om gammelhusen för vintern. Ventiler ska stoppas igen och vattnet stängas av i huset. Skåpluckorna ska öppnas så att värmen kommer ned till rören lättare. Elelement plockas fram så att Gösta, som tittar till huset då och då, kan fixa extravärme om isfrun kommer förbi ...

Gammelmor i full fart med räfsan

Utomhus ska det klippas en sista gång och räfsas. Vi fällde några träd i somras och de ska tas om hand - det går snabbt att fälla träd, men det är ett förfärligt jobb att ta hand om resterna.

Vissa tyckte det var en god idé att ta sig ett bad. Kanske man tycker det efter att ha eldat ett par kubik med ris. Själv är jag skeptisk ...

Korvlunch på stranden hör till.

Man hinner fundera på lite gamla projekt också. En gammal surdeg är den gamla finsläden som ligger under logen. Det tog lång tid innan jag upptäckte den. Den var helt täckt med allehanda bråte. Framförallt en massa takspån! Finns det någon som behöver antikt takspån tro? Hursomhellst så skulle jag vilja få den på rätt köl och ta in den i någon bod och få den i skick. Inte för att jag vet vad jag ska med en släde till, men vem vet - en dag dyker det kanske upp en häst!

Hos Ingrid och Gösta - det gamla strävsamma par som ser till gården när vi inte är där - händer det saker. De håller på och moderniserar kök och toalett.

Ja, det var allt för den här gången. Hej då huset, vi ses till Jul om inte förr!

En annan jubilar ...

Inte bara härbret fyller jämnt i år. Det finns en annan än anrikare byggnad som hör till gården - men den ligger inte på tomten, så egentligen hör den väl till bolaget. Längre ut på udden ligger nämligen en lada med en lång historia. Jag har alltid fått veta att den var hitflyttad från Hedsjö någongång för länge sedan. Redan i min ungdom tog far min och spikade igen dörren, eftersom det låg gammalt hö i ladan och han inte ville att någon skulle rota runt i det och få sorkfeber eller något än värre. Att det låg kvar hö i ladan fick jag senare veta berodde på att de trodde att det skulle skydda de magnifika golvplankorna. Var de fick den idén ifrån vette sjutton.
Nu låg alltså ladan där, inklämd i hörnet av en allt mer igenväxande lägda, en bit från stigen ut mot udden och såg grå och oansenlig ut.

Hittar ingen bild från innan jag började fixa med den, men ungefär så här såg den ut, med lite mer gammalt takspån i nederkanten och en igenspikad dörr.

Jag minns inte vems idé det var, men till slut bröt vi oss in i den för att kolla läget, och vad hittade vi då - förutom en massa ruttet hö? Jo, en massa ristningar och inskriptioner av olika slag. Plötsligt blev ladan något mycket mer än en vacker men anonym och förfallen timmerlada. Den fick en historia.

Bomärken?

1744 var ordentligt inristat på flera ställen.

Men ska det här föreställa 1811, eller är det några streck och en åtta??? 

Vad hände 1881 tro?

Står det 1890 före 1744?

Och vad är detta för krumelurer?

Det här vet jag i alla fall vad det är. Min farfar skrev in sitt namn ovanför dörren när han kom hit. Notera att det är skrivet med kyrilliska bokstäver. Han hade just tillbringat en tid i Storfurstendömet Finland och ville väl göra sig märkvärdig!

Bland alla tecken och krumelurer fanns många årtal. 1744 var ordentligt inristat på flera ställen, och man kunde även hitta 1881, 1883, 1890 och 1919, och eventuellt 1811. Om ladan var från 1744 så skulle det betyda att den var från tiden när Hedsjö by grundades. Något annat av årtalen skulle kunna vara när den flyttades till Näset. Jag kände att ladan inte bara kunde stå där och sakta ruttna bort. Det gamla spåntaket var helt förfallet med stora hål överallt, och höet som lämnats i ladan var förvandlat till äckligt gojs där små träd börjat spira! De rejäla golvplankorna som mina föräldrar varit så imponerade av hade börjat förvandlas till jord.

Taket var riktigt dåligt!

Så 2008 tog jag mig i kragen, lånade en släpvagn, införskaffade virke, plåt och skruv och satte på ett plåttak. Det var lättare än jag fruktat och lite handräckning från sönerna för att hantera plåtarna var till stor hjälp.

Nästan klart nu.

Och i år fyller alltså ladan 260 år. GRATTIS ladan! Hoppas du får uppleva din trehundraårsdag.

Hu va' högt!

Hittade en trasig nockpanna på marken. Den kom härifrån ...

Men jävlar va högt det var!

Men då kan man passa på att få lite överblick över gården.

Notera farfars trädgårdsdesign. Numer till större delen sorgligt igenvuxen.

Ja, det var bara det jag ville säga här uppifrån taknocken.

Härbret fyller 200 år

Vårt gamla härbre fyller 200 år i år. Det firar vi med lite fika och hudvård.

Ingrid och Lina

Att det är 200 år gissar jag eftersom man kan se att någon målat 1824 SSS ovanför dörren. 

En del av stockvarven har murknat ganska kraftigt med åren. Rötan angriper via större sprickor och inifrån så att ytan är relativt fräsch, men inuti är det bara fnas kvar. 

Lossar man ytan och petar lite så blir det så här.

Jag karvar bort det värsta så att man får någolunda rena ytor.

Sedan penslar jag på tjära blandat med linolja (så att det blir mer lättarbetat och förhoppningsvis tränger in bättre i sprickorna).
Jag hoppas att de här angreppen är något som skett gradvis under härbrets 200-åriga historia, men jag fruktar att det är något som accelererar med åldern. Jag får lite hopp av att en del skador helt klart fanns när härbret målades med falurött senast och det var minst 70 år sedan - troligare 90 eller mer.

Påskjobb

Nu fanns det inte bara vattenläckor att jobba med på gården. Även annat måste fixas. Till exempel så måste stigen ut på udden röjas. Det här har Björn fixat med en gammal timmersåg.

Tillfartsvägen måste dikas.

Och så måste förstås isen sågas ...

Och som avslutning ska korven grillas ...

Även andra pysslade och gnodde. Den gamle finnen i Svenskens hus byggde en bastu!

Och räven byggde ett gryt.

Tranorna verkade däremot mest spatsera omkring och skräna lite romantiskt till varandra. Och det verkar väl på det hela taget vara det klokaste.

Stackars blomma

När jag först var uppe och inspekterade alla vattenläckor och annat elände så tänkte jag "Jobbigt" och "Dyrt", men det var först när jag noterade blommorna som jag blev riktigt ledsen. Förr fanns här förstås massor med blommor, men när det blev en ren sommarsuga så sållades de flesta bort. Kvar blev ett fåtal die-hards med en gammal julkaktus som grand old lady. Den hade min farmor med sig till huset när hon kom hit ca. 1920, och sedan dess har den alltså stått här i nöd och överflöd i nästan 100 år. Ända till nu. Nu hängde den som en våt trasa och var bara så sorglig.

Nu skulle blommorna förpassas ut till komposten och jag stannade till för att ta ett sista foto ...

... och började plocka lite med den stackars trasan, då upptäckte jag något intressant. Ett par blad som verkade leva!

Efter upprensning och borttagning av ruttna delar så återstod inte mycket, men lite hoppfullt känns det ändå!

Annus Horribilis...

sa Drottning Elizabeth om 1992, när Buckingham Palace brann ned. Jag känner något liknande för den här vintern. Olyckor och hemskheter har radat upp sig på Näset.
Först var det takhelvetet före jul...

Men det var bara en försmak. I februari ringde det gamla paret som tittar till gården när vi inte är där. Värmen hade slutat fungera och något rör hade frusit sönder på övervåningen och gjort en spännande figur i taket.

Men det var inte allt. Ett element på bottenvåningen hade också frusit sönder och kanske hundra liter vatten hade runnit ut i trossbotten. Skit också, skulle man kunna säga. Som tur var så visade sig det finnas en elektriker i Ramsjö och en rörmokare i Östavall. Båda kontaktorerna som slog av och på strömmen till elpatronerna som värmer vattnat i systemet hade brunnit. Det var det som var boven i dramat. Ålderdomssvaghet sa elektrikern, och de sattes dit av min far, kanske på sextiotalet, så det är väl inte orimligt.
Rörmokaren hade en mer komplicerad uppgift. Röret från expansionskärlet skulle bytas och elementet på bottenvåningen skulle svetsas om. Sen, när de fyllde på vatten i systemet igen så hittade de ytterligare ett trasigt element och ett sprucket rör under golvet på övervåningen, så rörmokaren fick kalla in en pensionerad snickare för att bryta upp golvet... Hej och hå!
Själv var jag svårt stressad av läckan i bottenvåningen där det mesta av vattnet i systemet verkade ha runnit ut och ned i trossbotten. Jag reste upp och sågade upp ett hål i golvet för att inspektera och fick lära mig hur en gammal trossbotten är konstruerad på köpet. Överst var det ett tjockt lager sågspån. Det var blött där vattnet runnit ned, men det blöta verkade inte ha spridit sig åt sidorna i någon större grad. Längre ned började jag hitta kol i sågspånet, och snart var det någon svart sörja jag grävde runt i. Lite sökande på nätet visade att det var kolstybb, som förmodligen ska ha en kapilärbrytande effekt och kanske också stoppa gnagare kan jag tänka mig. Under det, direkt på själva trossbotten, låg ett lager med lera (ska stoppa drag har jag förstått) och i den hade fukten tyvärr spridit sig långt åt sidorna.

Jag grävde upp ett par säckar material (kanske en kvadratmeter) men fick ge upp. Fukten i leran verkade sträcka sig långt. Nu, ett par månader senare, när jag kunnat studera utvecklingen förstår jag att jag kunde ha slappnat av lite. I ett traditionellt hus är en tillfällig vattenläcka ingen katastrof. När det inte finns några tätskikt så kan fukten uppenbarligen vandra ut och försvinna rätt snabbt. Men då fanns det ingen som med tillräklig auktoritet kunde upplysa mig om detta. De flesta verkade anse att jag måste tömma och lufta ur trossbottnen. Nu är jag mer oroad över hur jag ska återställa salsgolvet... och räkningen från rörmokaren :-( Sen hittade jag en vattenläcka till. Ett försynt droppande från ett element bakom en soffa ... Suck!
Men ibland skiner vårsolen och kaffe och bullar gör mig glad (för att travestera Tage Danielsson).

På hal is

Det här var nog den halaste vintern jag har upplevt här uppe. Det är is överallt - is på vägen, is på sjön, is i skogen - blöt is! Det var bara med broddar, alternativt största möjliga försiktighet, som man vågade sig ut.
Under våra sista dagar på Näset för i år blev vädret bättre. Det vill säga det blev lite kallare så att man kunde gå ut på sjön utan att behöva vada på isen och dessutom tittade lilla solen fram ibland. Vi firade detta med att ge oss iväg över sjön för att grilla korv. Här följer lite isbilder ...

Jo, isen var väldigt hal!

Sparkstöttingarna kom väl till pass.

Vanligtvis en badstrand ...

Kusin Lina

Hanna, äntligen i sitt rätta element.

Och så hemåt igen i skymningen.