Såhär vid årets sista skälvande dagar kan man vara lite sentimental. I ett inlägg från i våras kallade jag det här året för Annus Horribilis (ett hemskt år) och tyvärr fortsatte det lite på samma kurs. Men nu vill jag inte se det från den tråkiga sidan utan minnas några personligheter som inte längre finns med oss här på gården.
Faster Gun
I maj när våren var som finast så dog min faster Gun. Hon var den sista närmare släktingen på min fars sida och dessutom den sista som växte upp här på gården på näset. En fantastiskt vänlig och humoristisk människa. Jag blev alltid glad när som liten kom hit på besök och hon också var här. Hon gillade allt som var gott och vackert här i livet. Hennes lägenhet var en fylld till brädden med en skön samling av fin design och kitch, och hade man med sig några bakelser när man kom på besök så var hennes lycka gjord. Hon var också sällsynt envis - fast alltid på ett mycket vänligt sätt. Något som blev bara alltför uppenbart de sista åren då hon blev väldigt glömsk men absolut inte ville låta någon hjälpa till med något.
Strax efter dog även de sista resterna av min farmors gamla julkaktus som jag berättat om tidigare. Det kändes intensivt symboliskt.
Musse
I slutet av sommaren fick en gammal kämpe gå till de sälla jaktmarkerna. Det var min systers katt Musse, som var jämngammal med min andre son, Ulf. Närmare bestämt 20 år. Han började sitt liv som enda överlevande barnet till en hemlös kattmamma. Så blev han också en mycket kraftfull katthane.
Hans största äventyr var när han en sommardag i juli 2002 försvann vid ett besök här på gården. Husse och matte var mycket olyckliga och kom upp flera gånger enkomt för att fortsätta sökandet. Med tiden blev hela trakten involverad i sökandet och i början av vintern kom till slut ett samtal om att en katt som passade in på signalementet bodde i en lagård i den lilla skogsbyn Råsjö, en och en halv mil norrut. Det var förstås Musse! I oktober hade han träffat på ett älgjaktlag uppe i skogarna och blivit utfodrad med älgkött, sedan hade han följt dem till byn och bosatt sig på gården hos en gammal tant. Vid återlämnandet var han rund som en boll! Eventuellt av parasiter från älgköttet. Effekten var i alla fall slående!
Det sista året var han som en spattig gammal farbror. Halt och glömsk och med excentriska idéer. Han är saknad!
Lilla mamma
Till sist, i början av december, dog plötsligt min mamma Ingrid. Hon föddes 1928, som det sjätte och sista barnet i en bondefamilj i Svedje, utanför Ö-vik. Hon ansågs liten och klen och liten fortsatte hon att vara hela livet. Men hon var allt annat än klen. Änka sedan tolv år så bodde hon själv här på gården hela sommrarna så länge hon tordes, och vi brukade alltid träffas här i stället för i Sollefteå där hon annars bodde. Det var kul att se hur en om våren skröplig och stöpplig gammal gumma gradvis förvandlas till en rask tant med rosor på kinderna av lite räfsning och gräsklippning. Till slut blev hon för stöpplig på benen för att tordas vara här ensammen, och hennes hjärta var kanske svagare än vad hon ville berätta. Men så sent som i höstas var hon här och lät höstlöven smaka på räfsan.
 |
| Fortfarande i full fart i höstas. |
Och hon envisades alltid med att ta hand om disken - "jomen det är härligt med en rejäl disk!". Nu är vår lilla diskmaskin borta för alltid och stället kommer aldrig mer vara riktigt som förr.
 |
| Ingrid och dotterdottern Lina vid en fikapaus på härbret. |
