Gammelhusen på Näset: Midsommar

Så har Midsommar kommit ... och gått. Det var på tok för varmt för att sitta framför datorn då. Men bättre sent än aldrig, här kommer en liten uppdatering om vad som hände då.

Det som hände innan vi kom upp var att Sveriges tyngsta landsvägstransport någonsin passerade på andra sidan sjön, på väg till det nya ställverket Tovåsen (som inte alls låg på Tovåsen visade det sig, utan någonstans söder om Juvatssjön (som förresten verkar vara en förvrängning av Gössjön som den hette fram till 1700-talet enligt gamla kartor). Nå, det hade varit otroligt spännande att se detta vidunder passera, men man kan ju inte ha semester jämt.

Alla utom Björn (som hittat på annat) åkte upp och på vägen upp stannade vi på Mobackes för att äta (som vanligt så här på sommaren) och köpte med oss lite blandade blommor till trädgården samt en ny spade. Anna-Lena anslöt också dagen efter att vi kom upp.

Det var varmt som sagt. Över 30 som varmast och nätterna var också varma. Blomstereprakten var bedövande och det var kul att se att hästarnas favoritområden var alldeles gula av smörblommor medan de övriga områdena var omväxlande vita av hundkex och lila av midsommarblomster. Vattenståndet var rätt lågt redan från början och sjönk märkbart dag från dag.

Det var inte mycket mygg eller knott. Inte ens så farligt på kvällarna. Med tanke på värmen hade jag däremot väntat mig ett bromshelvete, men de första två dagarna var rätt lugna. Sedan brakade det lös i alla fall. Det tog väl ett tag för dem att komma igång. Innan vi kom upp var det rätt svalt tror jag. Det var inte heller vilka bromsar som helst. De gamla vanliga små deltavingarna var i minoritet. I stället var det massor av gigantiska hästbromsar som tungt flög omkring som Herculesflygplan. Jag undrar om de blivit hemlösa efter att hästarna försvann från ängen?

Som vanligt var det mycket jobb som behövde göras. Gräset var kämpahögt överallt och blommor skulle planteras. Och av någon anledning blev det mycket fixat med stenpiren nere vid stranden. Sten och jag slog en del av ängen med lie och jag fixade med de fönstren på ladugårdsgaveln. Anna-Lena fixade med Lillstugan.

Eftersom jag tycker det är både svårt och jobbigt att fixa med fönster så brukar jag undvika att fixa med dem i det längsta, men nu tog jag alltså till slut itu med de två sorgligt försummade fönstren på gaveln Jag lyckades dessutom bli nästan klar. Det är bara slutmålningen kvar. Där tänker jag att jag ska pröva att måla med egenblandad linoljefärg och då inte bara måla vitt, utan låta spröjsarna vara ljusbruna och karmarna i en lätt bruten vit nyans (blanda i lite grön umbra). Det är bra att ha fönster som inte syns så bra att experimentera på så kan vi få lite beslutsunderlag när det är dags att måla fönstren på huset.

Att säga att jag blev klar var väl också lite överdrivet. Jag fixade bara ytterfönstren. Innerfönstren är också i uselt skick. Jag borde dessutom ha bytt ut en del murkna trädetaljer - undre delen av fönsterbågarna och en och annan spröjs, men det ligger tyvärr långt över min kompetensnivå. Jag borde också sätta in nya träpluggar eftersom flera av de gamla fallit ur - men ack! Jag hinner bara inte med allt. 😢 Och inte hittade jag igen det förråd med gamla glasrutor som borde finnas någonstans heller.

Anna-Lena tog sig före att fixa med entrén till Lillstugan. D v s inklivet och marken utanför. Det var spännande att se hur det utvecklade sig. Utanför den lilla dörrlösa farstun finns det ju som en gjuten grund. Förmodligen hade någon tänkt sig att bygga ut stugan med en riktig ordentlig farstu någongång. Hursomhelst så var det ett rätt råddigt mellanrum mellan farstun och betongkanten och hon fyllde upp den med en fin stenläggning. Riktigt skoj var att hon hittade en sko inklämd under verandans inkliv. Oklar ålder men ganska säkert nittonhundratal. Det finns en gammal folktro om att lägga en sko under golvet. Oklart varför.

Jag läste http://diva-portal.org/smash/get/diva2:1348545/FULLTEXT01.pdf: "Skornas utseende och åldern på husen pekar på att seden var utbredd under 1700- och 1800-talen samt en bit in på 1900-talet. Något som däremot fattas är en förklaring till företeelsen och det finns inte heller något svar att finna i Nordiska museets arkiv." "Hon beskriver också hur många människor, som hittar gömda skor i dag, inte törs avlägsna dem från platsen »för säkerhets skull«, för att huslyckan inte ska försvinna."

Vi ville förstås inte heller att lyckan skulle försvinna så vi lade tillbaka skon innan insteget återställdes.

Hon har också fixat ett litet trädgårdsland vid gaveln på lillstugan. Jag har för mig att man anade att det funnits en trädgår där tidigare när jag var liten. I så fall har den nu återkommit efter 60+ år.

Det var lätt hänt att gravitera ned mot sjön i värmen. Ulf och Sten tillbringade mycket tid där och för att känna sig lite nyttiga jobbade de en del på stenpiren. Höststormar och vinterisen har en tendens att mala ned piren så nu letade Ulf reda på några rejäla stenblock som de baxade dit för att förstärka den längst ut.

Under det arbetet upptäckte vi en barrboll på bottnen. En märklig till synes kompakt klump av tallbarr cirka 15 cm i diameter som i all stillhet låg där på bottnen på en halvmeters djup. Efter lite sonderande hos vänner och bekanta (skojigare än att bara googla) så vet jag nu att de uppstår mer eller mindre av sig själva när sländelarver omger sig med slem där det fastnar barr och sedan rullar de omkring i vågorna och samlar på sig fler och fler slemmiga och barriga sländelarver. Märkligt!