När Arkeologen kommer ...

Min gamle vän Arkeologen (låt oss kalla honom PoF) kom på besök med sin familj en gång. Vi tog förstås en promenad längst ut på näset eftersom det är så fint där. Väl där börjar han peta vid stigens ände. Vid erosionskanten, där forna tiders högvatten har spolat bort ytlagret, börjar han plocka med stenarna, och vips visar han upp lite skärvsten och sen lite avslag och något litet verktyg, och till sist lite mikroliter. Mikroliter är pyttesmå stenverktyg, spån av kvarts, som kan ha varit pilspetsar t ex. Kul!

Redan flera år tidigare hade min faster (tror jag det var) hittat en formad sten i potatislandet. En skrapa eller huggsten e dyl. Det var skoj att nu få lite mer kött på de neolitiska benen.
I somras kom PoF på besök igen, med sin stiliga hatt, och när vi inte hade något bättre för oss traskade vi runt i omgivningarna. Ute på näsudden plockade han upp några snygga avslag och så något som helt klart var till för att skrapa något runt. Pilskaft kanske. Tyvärr hade jag inte sinnesnärvaro nog att fotografera den, för den var fin. Själv känner jag mig lika blind som i svampskogen, när jag på min höjd kan hitta en skärvsten.

Det är skoj att gå omkring med en professionell fornminnesinventerare. Han pekade raskt ut var det stått ett par hus på gården, mycket försynta markeringar i marken som jag inte tänkt på tidigare, och när vi gick längs åsen så pekade han ut en misstänkt fångstgrop och ett par misstänkta högar, förutom en drös kolbottnar förstås.
I en så pass öde trakt som det här är det alltid lika skoj att hitta rester efter mänsklig aktivitet, även om den inte är så gammal. En av mina favoriter, som man ser mer och mer sällan, är meterved. Under kriget behövdes enorma mängder ved. Gengasbilarna gick på träflis och kol till uppvärmning och ånglok ersattes med ved. För att få ihopsamlandet av ved rationellt så satte man folk på att producera meterved. Det var en en meter hög och en meter lång trave med meterlånga vedbitar. En kubikmeter ved m a o. Ibland blev dessa kvarglömda i skogen och har man tur kan man få syn på en sådan kvadratmeterstor upphöjning av murket trä. Flottningen lämnade också spännande rester efter sig. Dammar, timmerrännor, strandskoningar och en massa andra mer eller mindre begripliga konstruktioner. Jag blev otroligt irriterad för ett antal år sedan, när det visade sig att man som arbetsmarknadspolitisk åtgärd skickat ut folk att röja bort resterna från flottningen längs åarna i trakten. Aaargh! Jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det!
En skojig flottningsrest som man fortfarande kan hitta i sjön är stämpelmärken. Det är små träbitar som slogs ur trästockarna för att identifiera ägaren till stocken. De går att hitta i dybottnen vid långgrunda stränder och är för det mesta runda, men även femkanter, spadrar, romber etc kan man hitta. Det är som samlarkort.
Det ska finnas många andra mer eller mindre subtila lämningar ute i skogarna. Kolbottnar och tjärdalar förstås, men även stigmarkeringar, barktäkter, stämplingar och gud vet vad. Tyvärr är jag inte mannen att identifiera det mesta man kan hitta, men ju mer man lär sig desto mer givande skattjakter kan man göra i skogen.