Sent i november

November är kanske inte Näsets bästa tid. Nä, november är nog inte bra någonstans, och på en enslig gård i skogen så kryper mörkret förfärande nära. Inga sommargäster finns på trakten, bara de fåtaliga die-hards som fortfarande biter sig fast året om. Fukten ligger som en blöt yllevante över hus och gärden - men det finns något speciellt där ändå.

För när dimman sveper över sjön och husen hukar under en grå slöja och alla ljud dämpas, då kan man ha hela världen för sig själv för ett tag. Då lever vättar och tomtar för ett ögonblick och all vardaglig slit och strävan känns avlägsen.
Appropå hustomtar - ta och kolla in http://www.flickr.com/photos/curiomira/3784965780/lightbox/ och tag varning! Så kan det gå om man inte tar hand om de små.

Och väntar man en natt på ett tåg på stationen i Ånge så är man plötsligt i en roadmovie. En av det långsamma och filosoferande slaget. Och just frånvaron av människor får en att börja vänta sig oväntade möten.

För i november i norra Hälsingland, där folket till största delen ersatts av granar, där löses gränserna mellan vår värld och ens inre landskap upp. Och det kan vara både skrämmande och tryggt; spännande på ett långsamt och trögflytande sätt.