Påskpyssel

    En strålande vacker dag och alla pysslar med sitt. Katten fångar husmusen, Ann hittar påskpyntet och grabbarna fäller träd. Själv bläddrar jag vidare i farfars biblar, och så grillar vi förstås korv!
    När vi kom upp i torsdags så upptäckte Ann en mus i köket. Den smet iväg någonstans där vi inte kunde hitta den, så vi satte vårt hopp till Gillbergs katt som skulle komma upp dagen därpå. Och kattan hann bara var här någon timme innan problemet var löst. Den fattade dock inte att möss är till för att ätas.

Husmus finns ej mer

    Ann letade reda på påskpyntet. Tack vare gamla faster Gun så har gården berikats med en rik flora av gulligheter. Tyvärr vandrade hon vidare i fjol och lämnade en något mindre gullig värld efter sig, men vi har fortfarande ett rikt förråd att ösa ur.

Lite tulpaner i stjärten fick faktiskt vashönan att gå från hiskelig till cool.

    En bra dag på Näset kräver grillad korv!

De coola grabbarna föredrar att vara där inkognito.

    Fälla träd är ett återkommande pyssel på gården. Vi har faktiskt motosågar men av någon anledning föredrar grabbisarna det minst rationella sättet att fälla träd - näst efter att träna upp en tam bäver kanske. Men det skänker lite stämning när yxhuggen ekar över nejden.

    Själv ägnade jag mig åt bibelstudier, passande nog så här i påsktider. Jag nämnde farfars gamla släktbibel igår. Han köpte in en själv också. En riktig praktbibel. Jag blev inspirerad av den här länken till att läsa lite ur Gamla testamentet: http://io9.com/gods-12-biggest-dick-moves-in-the-old-testament-1522970429

    Den här bibeln har rent fantastiska illustrationer, som kan få håret att krulla sig på den mest förhärdade. Eller vad tycks ...

Den stora floden

Hagar och Ismael i öknen

Stenregn över Amoréerna

    Ja, känner ni er inte uppbyggda efter det här så vet jag inte vad som behövs. Som avslutning får ni ett exempel på att duckface inte uppfanns igår.

Puss på er alla!

Långfredag

Fortfarande lite vinter här.

Dags för påsk på Näset. För oss och för åtskilliga andra. Länge sedan sist det var så mycket folk i stugorna häromkring. Hos Cornelia var det full fart. Jag var tvungen att dokumentera trängseln. Mer folk på hennes veranda än vad som en vanlig vardag finns inom en mils radie.

Ett ansikte saknas dock i byn. Den alltid så levande Ingrid Arnesson gick bort för en vecka sedan. Arnessons är de sista åretruntboende här och det kommer att bli förfärligt tyst utan henne, inte minst för hennes make.

Hemma i huset plockar jag fram den gamla familjebibeln. Med en sådan bibel, kommen från min farfars släkt uppe i Fjällsjö-Sil, kan till och med jag känna mig en smula religiös.

Någon har en gång för länge sedan kommenterat vår dödlighet på sista sidan.

Annars är det mest llite småsaker att stå i. Lillstugan ska "eldas upp" innan syrrans familj kommer fram ikväll. Stallporten måste hackas fram. Man skulle kunna plocka fram motorsågen och röja lite ... men det är ju långfredag!

Någon gång måste vi sätta upp rasskydd ovanför porten ...

Allt gott! Vi hörs snart igen.

Insnöade med hund och knäckebröd

Jag, syrran och svågern skulle iväg på en liten snabbis till Näset med sparade möbler och annat grejs från min mammas lägenhet. Så vi hade hyrt en rejäl släpvagn i Sundsvall och lastade den full i Sollefteå och gav oss av. Tyvärr hade vi tajmat in det med stormen Egon så uppe i skogarna mellan Ragunda och Bräcke började det bli riktigt otrevligt att köra. Inte för att jag behövde göra det, det skötte svågern Kjell, men vägen snöade igen å det grövsta och värre och värre blev det. Sent om sider kom vi i alla fall fram och kunde fira den lyckliga framkomsten med vin och uppvärmd pizza medtagen från Ånge, medan elden sprakade i vedspisen.

På morgonen insåg vi dels lite snopet att allt som fanns att äta var knäckebröd, dels att det  kunde bli problem att ta sig ut till stora vägen igen om inte plogbilen behagade visa sig. Efter en spartansk frukost och ett par timmars kånkande insåg vi att den nog faktiskt inte tänkte behaga visa sig heller. Eftersom vi inte hade lust att fortsätta leva på knäckebröd så måste vi komma därifrån (även om samojeden Hanna trivdes som fisken i vattnet).

En inspektion visade att snön var fluffig och fin och nog inte skulle vara något problem att plöja igenom. Det var bara snödreven som kunde bli problem så jag gick och skottade snödrev den halva kilometer vi hade ut till landsvägen. Nyttig träning för en gammal kontorsråtta, så jag klagar inte.

På det hela taget en kul tur med lagom mycket vardagsdramatik!

För övrigt önskar jag er en god fortsättning på det nya året!

Vad man kan göra på isen

Här kommer lite tips till er ungdomar om vad man kan ta sig för när hunden har ätit upp mobilen och TV visar någon svensk komedi av han Norén.

Man kan göra en grop.

Man kan göra en stor snöhög.

Man kan göra ett alldeles runt klot.

Och så kan man naturligtvis göra ett beläte av snö som man sen tillbedjer.

Gott Nytt År Allihopa!

For absent friends ...

  Såhär vid årets sista skälvande dagar kan man vara lite sentimental. I ett inlägg från i våras kallade jag det här året för Annus Horribilis (ett hemskt år) och tyvärr fortsatte det lite på samma kurs. Men nu vill jag inte se det från den tråkiga sidan utan minnas några personligheter som inte längre finns med oss här på gården.

Faster Gun

  I maj när våren var som finast så dog min faster Gun. Hon var den sista närmare släktingen på min fars sida och dessutom den sista som växte upp här på gården på näset. En fantastiskt vänlig och humoristisk människa. Jag blev alltid glad när som liten kom hit på besök och hon också var här. Hon gillade allt som var gott och vackert här i livet. Hennes lägenhet var en fylld till brädden med en skön samling av fin design och kitch, och hade man med sig några bakelser när man kom på besök så var hennes lycka gjord. Hon var också sällsynt envis - fast alltid på ett mycket vänligt sätt. Något som blev bara alltför uppenbart de sista åren då hon blev väldigt glömsk men absolut inte ville låta någon hjälpa till med något.
  Strax efter dog även de sista resterna av min farmors gamla julkaktus som jag berättat om tidigare. Det kändes intensivt symboliskt.

Musse

  I slutet av sommaren fick en gammal kämpe gå till de sälla jaktmarkerna. Det var min systers katt Musse, som var jämngammal med min andre son, Ulf. Närmare bestämt 20 år. Han började sitt liv som enda överlevande barnet till en hemlös kattmamma. Så blev han också en mycket kraftfull katthane.
  Hans största äventyr var när han en sommardag i juli 2002 försvann vid ett besök här på gården. Husse och matte var mycket olyckliga och kom upp flera gånger enkomt för att fortsätta sökandet. Med tiden blev hela trakten involverad i sökandet och i början av vintern kom till slut ett samtal om att en katt som passade in på signalementet bodde i en lagård i den lilla skogsbyn Råsjö, en och en halv mil norrut. Det var förstås Musse! I oktober hade han träffat på ett älgjaktlag uppe i skogarna och blivit utfodrad med älgkött, sedan hade han följt dem till byn och bosatt sig på gården hos en gammal tant. Vid återlämnandet var han rund som en boll! Eventuellt av parasiter från älgköttet. Effekten var i alla fall slående!
  Det sista året var han som en spattig gammal farbror. Halt och glömsk och med excentriska idéer. Han är saknad!

Lilla mamma

  Till sist, i början av december, dog plötsligt min mamma Ingrid. Hon föddes 1928, som det sjätte och sista barnet i en bondefamilj i Svedje, utanför Ö-vik. Hon ansågs liten och klen och liten fortsatte hon att vara hela livet. Men hon var allt annat än klen. Änka sedan tolv år så bodde hon själv här på gården hela sommrarna så länge hon tordes, och vi brukade alltid träffas här i stället för i Sollefteå där hon annars bodde. Det var kul att se hur en om våren skröplig och stöpplig gammal gumma gradvis förvandlas till en rask tant med rosor på kinderna av lite räfsning och gräsklippning. Till slut blev hon för stöpplig på benen för att tordas vara här ensammen, och hennes hjärta var kanske svagare än vad hon ville berätta. Men så sent som i höstas var hon här och lät höstlöven smaka på räfsan.

Fortfarande i full fart i höstas.

  Och hon envisades alltid med att ta hand om disken - "jomen det är härligt med en rejäl disk!". Nu är vår lilla diskmaskin borta för alltid och stället kommer aldrig mer vara riktigt som förr.

Ingrid och dotterdottern Lina vid en fikapaus på härbret.

Höst på Näset

När hösten kommer krypande är det dags att stoppa om gammelhusen för vintern. Ventiler ska stoppas igen och vattnet stängas av i huset. Skåpluckorna ska öppnas så att värmen kommer ned till rören lättare. Elelement plockas fram så att Gösta, som tittar till huset då och då, kan fixa extravärme om isfrun kommer förbi ...

Gammelmor i full fart med räfsan

Utomhus ska det klippas en sista gång och räfsas. Vi fällde några träd i somras och de ska tas om hand - det går snabbt att fälla träd, men det är ett förfärligt jobb att ta hand om resterna.

Vissa tyckte det var en god idé att ta sig ett bad. Kanske man tycker det efter att ha eldat ett par kubik med ris. Själv är jag skeptisk ...

Korvlunch på stranden hör till.

Man hinner fundera på lite gamla projekt också. En gammal surdeg är den gamla finsläden som ligger under logen. Det tog lång tid innan jag upptäckte den. Den var helt täckt med allehanda bråte. Framförallt en massa takspån! Finns det någon som behöver antikt takspån tro? Hursomhellst så skulle jag vilja få den på rätt köl och ta in den i någon bod och få den i skick. Inte för att jag vet vad jag ska med en släde till, men vem vet - en dag dyker det kanske upp en häst!

Hos Ingrid och Gösta - det gamla strävsamma par som ser till gården när vi inte är där - händer det saker. De håller på och moderniserar kök och toalett.

Ja, det var allt för den här gången. Hej då huset, vi ses till Jul om inte förr!

En annan jubilar ...

Inte bara härbret fyller jämnt i år. Det finns en annan än anrikare byggnad som hör till gården - men den ligger inte på tomten, så egentligen hör den väl till bolaget. Längre ut på udden ligger nämligen en lada med en lång historia. Jag har alltid fått veta att den var hitflyttad från Hedsjö någongång för länge sedan. Redan i min ungdom tog far min och spikade igen dörren, eftersom det låg gammalt hö i ladan och han inte ville att någon skulle rota runt i det och få sorkfeber eller något än värre. Att det låg kvar hö i ladan fick jag senare veta berodde på att de trodde att det skulle skydda de magnifika golvplankorna. Var de fick den idén ifrån vette sjutton.
Nu låg alltså ladan där, inklämd i hörnet av en allt mer igenväxande lägda, en bit från stigen ut mot udden och såg grå och oansenlig ut.

Hittar ingen bild från innan jag började fixa med den, men ungefär så här såg den ut, med lite mer gammalt takspån i nederkanten och en igenspikad dörr.

Jag minns inte vems idé det var, men till slut bröt vi oss in i den för att kolla läget, och vad hittade vi då - förutom en massa ruttet hö? Jo, en massa ristningar och inskriptioner av olika slag. Plötsligt blev ladan något mycket mer än en vacker men anonym och förfallen timmerlada. Den fick en historia.

Bomärken?

1744 var ordentligt inristat på flera ställen.

Men ska det här föreställa 1811, eller är det några streck och en åtta??? 

Vad hände 1881 tro?

Står det 1890 före 1744?

Och vad är detta för krumelurer?

Det här vet jag i alla fall vad det är. Min farfar skrev in sitt namn ovanför dörren när han kom hit. Notera att det är skrivet med kyrilliska bokstäver. Han hade just tillbringat en tid i Storfurstendömet Finland och ville väl göra sig märkvärdig!

Bland alla tecken och krumelurer fanns många årtal. 1744 var ordentligt inristat på flera ställen, och man kunde även hitta 1881, 1883, 1890 och 1919, och eventuellt 1811. Om ladan var från 1744 så skulle det betyda att den var från tiden när Hedsjö by grundades. Något annat av årtalen skulle kunna vara när den flyttades till Näset. Jag kände att ladan inte bara kunde stå där och sakta ruttna bort. Det gamla spåntaket var helt förfallet med stora hål överallt, och höet som lämnats i ladan var förvandlat till äckligt gojs där små träd börjat spira! De rejäla golvplankorna som mina föräldrar varit så imponerade av hade börjat förvandlas till jord.

Taket var riktigt dåligt!

Så 2008 tog jag mig i kragen, lånade en släpvagn, införskaffade virke, plåt och skruv och satte på ett plåttak. Det var lättare än jag fruktat och lite handräckning från sönerna för att hantera plåtarna var till stor hjälp.

Nästan klart nu.

Och i år fyller alltså ladan 260 år. GRATTIS ladan! Hoppas du får uppleva din trehundraårsdag.

Hu va' högt!

Hittade en trasig nockpanna på marken. Den kom härifrån ...

Men jävlar va högt det var!

Men då kan man passa på att få lite överblick över gården.

Notera farfars trädgårdsdesign. Numer till större delen sorgligt igenvuxen.

Ja, det var bara det jag ville säga här uppifrån taknocken.

Härbret fyller 200 år

Vårt gamla härbre fyller 200 år i år. Det firar vi med lite fika och hudvård.

Ingrid och Lina

Att det är 200 år gissar jag eftersom man kan se att någon målat 1824 SSS ovanför dörren. 

En del av stockvarven har murknat ganska kraftigt med åren. Rötan angriper via större sprickor och inifrån så att ytan är relativt fräsch, men inuti är det bara fnas kvar. 

Lossar man ytan och petar lite så blir det så här.

Jag karvar bort det värsta så att man får någolunda rena ytor.

Sedan penslar jag på tjära blandat med linolja (så att det blir mer lättarbetat och förhoppningsvis tränger in bättre i sprickorna).
Jag hoppas att de här angreppen är något som skett gradvis under härbrets 200-åriga historia, men jag fruktar att det är något som accelererar med åldern. Jag får lite hopp av att en del skador helt klart fanns när härbret målades med falurött senast och det var minst 70 år sedan - troligare 90 eller mer.