Första degen på semestern här på Näset och det bara regnar. Nå, det är i alla fall plusgrader - man vill ju inte vara negativ!
Så jag sitter i regnet och surfar på felsökning av Briggs and Stratton-motorer. Gräsklipparen lade av senast jag var här. Trasig packning i förgasaren kanske? Synd att jag är så värdelös på motorer, men tur att vi har ett par automatiska gräsklippare därute nu. Mer om detta senare ...
torsdag 13 juli 2017
söndag 18 juni 2017
lördag 17 juni 2017
Hej igen ...
Det var ett tag sen sist. Det finns så mycket annat som ska göras förutom att skriva bloggar. Det är sommar på Näset och jag har åkt upp alldeles själv för att klippa gräset och annat pyssel innan kaos tar över.
Vägverket har stängt av riksvägen norr om Hennan för ett par månader för att någon ertreprenör i lugn och ro ska kunna renovera en bro. Jäkligt irriterande för lokalbefolkningen antar jag, men man får i alla fall anledningen att ta lite ovana vägar. Vägen väster om sjön är ganska charmig.
Förutom att biomassan ökat markant sedan sist är det mesta sig likt på Näset. Göken kokoar, gräsklipparen krånglar, ogräset är gräsligt och lommen sorgsnar i skymningen. Potatisen vi satte vid kristi flygare har knappt vågat sig upp över markytan, men i oktober har vi säkert fin färskpotatis.
Grannen Gösta har potatis som är en halvmeter hög redan, men han (och Sonja) är ju pro ...
Gräsklippningen blev bara halvfärdig, sen lade gräsklipparen av. Kör några sekunder och sen stannar den. Karburatorn föreslår felsökningsschemat. Jag önskar verkligen att jag visste ett skit om motorer, men jag trimmade aldrig min moppe och på den vägen är det. :-P
Nå, det blev tillräckligt klippt för att jag ska ha att göra med räfsningen i morgon. Sen bär det av söderut igen.
Vi hörs!
Vägverket har stängt av riksvägen norr om Hennan för ett par månader för att någon ertreprenör i lugn och ro ska kunna renovera en bro. Jäkligt irriterande för lokalbefolkningen antar jag, men man får i alla fall anledningen att ta lite ovana vägar. Vägen väster om sjön är ganska charmig.
Förutom att biomassan ökat markant sedan sist är det mesta sig likt på Näset. Göken kokoar, gräsklipparen krånglar, ogräset är gräsligt och lommen sorgsnar i skymningen. Potatisen vi satte vid kristi flygare har knappt vågat sig upp över markytan, men i oktober har vi säkert fin färskpotatis.
Grannen Gösta har potatis som är en halvmeter hög redan, men han (och Sonja) är ju pro ...
Gräsklippningen blev bara halvfärdig, sen lade gräsklipparen av. Kör några sekunder och sen stannar den. Karburatorn föreslår felsökningsschemat. Jag önskar verkligen att jag visste ett skit om motorer, men jag trimmade aldrig min moppe och på den vägen är det. :-P
Nå, det blev tillräckligt klippt för att jag ska ha att göra med räfsningen i morgon. Sen bär det av söderut igen.
Vi hörs!
lördag 31 december 2016
Jul på Näset
Även i år blev det Jul på Näset. Med både min och syrrans familjer så blir det trångt och gemytligt i huset. Även om alltid hjälpsamme grannen Gösta dragit upp värmen ett par dagar i förväg så är det lite kyligt, så vi får börja med att tända lite eldar.
| Ulf tar hand om köksspisen |
| Och Tova tar kakelugnen |
| Jakten har börjat! |
| Och även om inte alla har fullt fokus på målet ... |
| ... så blir det en riktigt fin gran till slut. |
Sen vidtar traditionella förlustelser, d v s allmänt frossande medan Kalle Anka grälar i bakgrunden. Det alltid lika välkomna Ramsjöbladet har en tillbakablick på julfirandet för hundra år sedan och vi kan konstatera att det mesta verkar vara sig likt. Även vår Lazarol verkar vara slut ...
Till traditionen hör även att senare under julhelgen gå ut och äta. De etablissemang man kan hitta är varken välbesökta eller har speciellt bra service, men de brukar vara mysiga ändå...
Isskulpturer hör också till de stående inslagen. De blev inte så många i år, men klassen var hög.
| Vattentunnan hade glömts framme i höstas. Vi gick miste om en tunna men fick en isstod i stället. |
söndag 18 september 2016
Gamla stockar
Vi har flera gamla timmerhus på Näset. Timret är rejält motståndskraftigt, men tiden sätter ändå sina spår. Ligger de mot marken äts de sakta upp nedifrån då markfukten får dem att ruttna, men även timmer som är skyddat mot marken angrips. Timret får ofta sprickor och vatten tränger in vid regn och snösmältning. Stocken börjar ruttna inifrån. Ett tecken är att det börjar växla lavar på väggen. Då är ofta träet alldeles murket under ytan. Knutarna är svaga punkter. Massor med ytor där fukten kan tränga in och om knuten utsätts för spänningar kan den enkelt spricka längs med fibrerna.
Trasiga knutar är lite läskigt. Vill det sig illa kan ju faktiskt huset rasa. Men vad kan man göra? Man vill ju inte behöva byta ut stockarna. Jag har sett att man någon gång för länge sedan lagt cement i sådana längsgående sprickor på överdelen av stockar, som leder in vattnet mot stockens centrum. Det kanske är en ide. Jag har hört av båtfolk att trä och cement trivs rätt bra ihop. Själv har jag dock inte vågat mig på något sådant. Hittills har jag nöjt mig med att karva bort det värst angripna virket.


Och sedan lägga på rejält med linolja i håligheter och sprickor. Det verkar stabilisera rätt bra på kort sikt, men helst skulle man vilja ha något med bättre långtidsverkan. Som tjära, men tjära är lite svårarbetat och så blir det svart. Jag har försökt med roslagsmahogny. En blandning av lika delar trätjära, kokt linolja och terpentin. Men det blir lite konstigt. Tjäran vill inte lösa sig ordentligt utan mycket av den blir kvar som en otroligt seg blandning som inte går att använda till något vettigt. Gör jag något fel tro, eller är det så det blir?
Som tur är så kan stockarna ta mycket stryk innan de förlorar sin bärighet, men den här stocken är på gränsen! Placerad under en mockningslucka på stallet så blev den uppmjukad, så att hästmyror sedan kunde bygga bo där. Innan jag började rensa såg det bara ut som lite större sprickor. Förhoppningsvis ska lite behandling göra att den inte förfaller mer utan att det stannar här.

| En trasig knut på härbret. Undre delen har fallit av och överdelen sitter löst. |
Och sedan lägga på rejält med linolja i håligheter och sprickor. Det verkar stabilisera rätt bra på kort sikt, men helst skulle man vilja ha något med bättre långtidsverkan. Som tjära, men tjära är lite svårarbetat och så blir det svart. Jag har försökt med roslagsmahogny. En blandning av lika delar trätjära, kokt linolja och terpentin. Men det blir lite konstigt. Tjäran vill inte lösa sig ordentligt utan mycket av den blir kvar som en otroligt seg blandning som inte går att använda till något vettigt. Gör jag något fel tro, eller är det så det blir?
Som tur är så kan stockarna ta mycket stryk innan de förlorar sin bärighet, men den här stocken är på gränsen! Placerad under en mockningslucka på stallet så blev den uppmjukad, så att hästmyror sedan kunde bygga bo där. Innan jag började rensa såg det bara ut som lite större sprickor. Förhoppningsvis ska lite behandling göra att den inte förfaller mer utan att det stannar här.
fredag 24 juni 2016
Midsommar på Näset
Det är midsommarafton och jag är ute på Näset igen. Det var ett tag sen sist. Det blev inget försommarbesök i år. Jag är inte här så mycket för att fira midsommar som för att jobba. Hur går det med trädgårdslandet t ex?
Jag hittar till rabarberna i alla fall ...
Och ok, potatisen finns ju där ...
Men var är morötterna!?
Urk! Det här kommer att ta hela helgen att rensa! Men j
ordgubbarna mådde prima i alla fall för de hade fått plastskydd. Synd att vi inte hade fler sopsäckar på lager då.
Men ska jag vara ärlig så blev det lite sillbord också - med nubbe - och dragspel!
måndag 6 juni 2016
Nationaldag
Det här är Robert och Evelina. Inspirerad av andras exempel tänkte jag fira nationaldagen genom att skriva litet om två strävsamma människor som i det lilla hjälpt till att bygga upp det Sverige vi har idag.
Robert föddes 1884 i Fjällsjö-Sil mitt i en skara på 15 syskon. Gården, som hade gått i arv i släkten sedan 1600-talet, ligger i nordvästra Ångermanland, nära Lappland, och förutom det magra jordbruket var skogen det man levde av. Flera av syskonen drog till Amerika, flera av dem drack på tok för mycket och några dog unga. Efter att ha jobbat i skogen ett tag lyckades Robert skaffa sig en utbildning till skogvaktare och tjänstgjorde under några år på olika ställen. Bland annat var han i Storfurstendömet Finland under Första världskriget. 1918 kom han till slut till den lilla gården Näset, fint placerad på ett näs i Mellansjön i norra Hälsingland. "Här blir jag nog kvar ett tag" skrev han i en anteckningsbok. Gården ägdes av skogsbolaget Svartvik och var med sitt självhushållsjordbruk en del av lönen.
Evelina, som föddes 1900, växte upp i Borgsjö, nära Ånge i Medelpad. Hon var den femte av åtta syskon. Fadern var förutom bonde även byskomakare. Ett yrke som han ärvt från sin farfar. Han var också med och startade sjukkassan i trakten. Modern var sjuklig och Evelina fick ta stort ansvar för småsyskonen och gården. Hon fick också ibland rycka in och skydda barnen i en granngården där karl'n blev våldsam när han supit till. Bra betyg hade hon också. Hon var nog en klassisk duktig flicka.
På Näset, uppe i skogarna fyra mil bort, gick Robert och grubblade över livet. Han började närma sig de 40 och hade det rätt bra. Tillsammans med handlar'n och stationsmästar'n hörde han till den lokala överklassen. Det var full fart i skogen och där det nu bor ett halvdussin pensionärer levde och verkade flera hundra människor. Där fanns station, affär och café, fotograf, apoteksfilial, folkets hus och dansbana. Fast i hans anteckningsbok kan man ana en viss frustration. "Nu har jag halva livet bakom mig och vad har jag åstadkommit?" Men plötsligt händer det! Redan ett par sidor senare kan man läsa "Där kom hon över isen, med rosor på kinderna!" För att sköta ett jordbruk behöver man vara åtminstone två, så en ungkarl behöver en piga eller hushållerska. Det var dags att skaffa en ny piga och en kollega kunde tipsa om sin syster som var ett duktigt fruntimmer. Systern var förstås Evelina och Robert föll för denna energiska kvinna med rejält med skinn på näsan (hon såg dessutom bra ut).
När Evelina kom skidande till gården över isen så var hon ungefär 22 år. Robert var nästan dubbelt så gammal, men med en barsk stilighet. Han kurtiserade åtminstone en annan kvinna på bygden vid tillfället men detaljerna i den historien är tyvärr förlorade. Evelina ställde i alla fall ett ultimatum och Robert valde henne. Den andra kvinnan var dock inte bittrare än att hon skrev "Tack för allt, Robert" med sirlig handstil på verandan.
1924 kom första barnet, Rune, och 26 och 28 fick han två småsystrar, Rut och Gunvor. Sen fick det vara nog. De omåttligt stora barnkullarnas tid var förbi.
Det lilla jordbruket hade sex fjällkor, häst, gris och höns. Och man hade jättefin potatisjord (och en utmärkt jordkällare) men ända fram till trettiotalet hämtades vatten i hink nedifrån sjön. Sen grävdes brunn ute på gården - jag anar Evelinas påtryckningar där. Korna i laggårn hade faktiskt fått pump tidigare. De dricker ju så förbaskat! Sen rustades köket, elektricitet drogs in och ett salsmöblemang i ek köptes från Stockholm. Vinden inreddes för att husera den växande familjen. Men dasset låg fortfarande ute i stallet och tvättade gjorde man nere vid sjön om än i en fin vedeldad tvättgryta.
Evelina var både viljestark och handlingskraftig, men också ganska kärv. Man skulle inte lata sig utan alltid ha något för händerna. Det var inte tal om att gå på dans och när det hölls föreläsning om familjeplanering på logen (det kan ha varit Ottesen-Jensen som var där) så höll hon sig borta. Men hon fick Robert att sluta dricka och hon hjälpte alltid grannar som hade problem. Och det hade de rätt ofta. Söp inte karlarna så var det hälsan som svek. Skogsarbete var farligt på det viset.
Som arbetsledare så ansågs Robert sträng men rättvis (bland de jag kunnat fråga). Han var högerman och hade hårda duster med syndikalister och andra "orosmoment" bland arbetarna. Ramsjö socken var den rödaste i landet på trettiotalet. Både han och Evelina var samhällsintresserade och de höll sig med tre dagstidningar för att kunna hänga med i vad som hände.
På 60-talet så drabbades Robert av hjärnblödningar som gjorde honom oförmögen att klara sig själv. Korna och hästen gick till slakt och 1967 vandrade även Robert vidare. Men vatten drogs in till slut och med det både toalett, badkar och tvättmaskin, som kunde klämmas in under trappen. 1992 dog så till slut även Evelina. Två månader innan hennes första barnbarnsbarn föddes.
Lite senkommet vill jag tacka er, farmor och farfar, för att jag finns och kan när jag ser tillbaka inse att ni nog har påverkat mig en hel del.
lördag 7 maj 2016
Potatis
Näset har en stolt potatistradition. Jorden här ute var känd för att vara perfekt för potatis och gården har en ovanligt välbyggd jordkällare där skörden av minst tre olika sorter lagrades. Det var många år sedan nu, som stora pärlandet användes, men sen ett par år har vi försökt få lite fart på potatisodlingen igen i mycket liten skala - av rent sentimentala skäl. Utfallet har väl inte direkt varit lysande än så länge och man slås av hur jobbigt det är att sätta jorden i stånd om en inte hållits i hävd. Det är en fantastisk massa rötter som man ska befria jorden från. Men till slut, med värkande axlar kan jag beskåda resultatet.
Vi hittar också varsitt stenfragment. Stenåldersskrapa eller gammal naggad porslinsskärva?
Hursomhelst så avslutar vi förstås med en kopp kaffe.
Under tiden ägnar sig en av sönerna åt trädgårdsarkeologi och opererar försiktigt fram resterna av jordgubbslandet ur grässvålen.
Vi hittar också varsitt stenfragment. Stenåldersskrapa eller gammal naggad porslinsskärva?
Hursomhelst så avslutar vi förstås med en kopp kaffe.
torsdag 5 maj 2016
Vår vid sjön
Trots allvarliga bakslag på senare tid så måste jag tyvärr rapportera att IS fortfarande har ett starkt fäste i Mellansjön. Men det finns motkrafter. Både lom och sångsvan trotsar IS och håller improviserade konserter i skymningen.
Tyvärr så även myggen ...
lördag 26 december 2015
Jul på Näset
Det är något av en tradition numera att min och syrrans familjer sammanstrålar här på Näset till Jul. Trångt men gemytligt. Kallt och mörkt men mycket snö. Svårarbetat kök och ingen diskmaskin men ... ja, vafan ... något får man offra.
I år såg det inte bra ut när vi gav oss av den 22:a. Regnet mötte oss före Gävle ochvid Söderhamn formligen vräkte det ned. När det fortfarande vräkte ned i Ljusdal gav jag upp hoppet, men när vi började ta höjd, vid Skansen, så förbyttes plötsligt regnet i stora lappvantar. Och så fortsatte det ända upp till Mellansjö.
Expedition leta gran hör till de stående inslagen. Det här är inga grantrakter - mest bara tall, förutom björk, rönn och asp - men det är lite av charmen med sökandet. Man kan aldrig vara säker på att hitta något vettigt, men hittills har vi alltid lyckats. Så även i år.
Snön smalt bort på juldagen och på kvällen hotade storm. Sådana har vi dåliga erfarenheter av här, och visst risste huset men stormen tog sig aldrig riktigt. Idag var det annandagen och isen var desto finare. Så vi åkte på sparkstöttingtur.
I år såg det inte bra ut när vi gav oss av den 22:a. Regnet mötte oss före Gävle ochvid Söderhamn formligen vräkte det ned. När det fortfarande vräkte ned i Ljusdal gav jag upp hoppet, men när vi började ta höjd, vid Skansen, så förbyttes plötsligt regnet i stora lappvantar. Och så fortsatte det ända upp till Mellansjö.
| Så här såg det ut på morgonen efter vi kommit upp. |
| Naturligtvis måste granen kammas för att bli riktigt fin. |
Vi slår läger på en solig sluttning på ön och grillar korv.
Solen går ned före två och så är det dags att bege sig hemåt igen ...
| I skymningen förvandlas världen till silver och stål. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


