På hal is

Det här var nog den halaste vintern jag har upplevt här uppe. Det är is överallt - is på vägen, is på sjön, is i skogen - blöt is! Det var bara med broddar, alternativt största möjliga försiktighet, som man vågade sig ut.
Under våra sista dagar på Näset för i år blev vädret bättre. Det vill säga det blev lite kallare så att man kunde gå ut på sjön utan att behöva vada på isen och dessutom tittade lilla solen fram ibland. Vi firade detta med att ge oss iväg över sjön för att grilla korv. Här följer lite isbilder ...

Jo, isen var väldigt hal!

Sparkstöttingarna kom väl till pass.

Vanligtvis en badstrand ...

Kusin Lina

Hanna, äntligen i sitt rätta element.

Och så hemåt igen i skymningen.

Takhelvete!

För två år sedan var det Dagmar som förpestade vår tillvaro. I år var det Ivar! Jag har aldrig fattat hur inihelvitte mycke tak det ryms på en liten bod ...

För att understryka alvaret i situationen så måste jag berätta att vårt beredskapsförråd av kaffeersättning förvaras där ...

Hursomhelst. Ni som läst tidigare inlägg anar kanske att jag inte är helt lycklig över saker som ramlar omkull eller faller ned. Som om det inte fanns nog att göra ändå. Mutter! :-(
Nåväl upp med byggplast på taket och på med gamla ruttna vattendränkta plankor för att hålla fast den. Sen får jag väl försöka få tag på en takläggare efter helgen. Själv har jag inte tid med eländet.

Julpynta

Mycket prylar och pinnaler finns det här på Näset. Inget värdefullt och mycket skräp, men en hel del skojiga grejor också. I år satsade vi på julpynt. Min pyntiga syster dök djupt in i kattvindarna och lyckades till slut lokalisera julpyntet som Gud glömde. Blandat pynt från förra seklets förra hälft!

Somt är bara bedårande. Vad sägs t ex om den här ängeln?

Eller det här lilla fågelboet?

  

Somt är lite lustigt, som den gamla klänningstomten ...

Och somt är lätt bisarrt.

Julcthulhu hotar den rosa rymdtomten och de måttligt PK små negerpynten fick en lätt makaber touch av att de hängs upp med en tråd om halsen ...

... så de fick raskt åka tillbaka i lådan.

Ska det bli någon Jul på Näset

Min och syrrans familjer knör ihop oss ute på Näset för att fira Jul tillsammans igen, men det var lite på håret om det skulle bli något. Vägen ut på Näset var oplogad (jo det finns lite snö här)! Grannen Cornelia var den första att upptäcka att den trogna plogbilen hade lyst med sin frånvaro i vinter. Vi har inte ens haft reda på vem som sköter plogningen, men Cornelia lyckades reda ut att det var Sölve i Östavall. Jag ringer Sölve och undrar varför den trogna plogbilen inte var så trogen längre. Jo, så blir det när ingen betalt fakturan på två år, sade Sölve. Ett argument jag hade svårt att argumentera emot! Till saken hör att vi för några år sedan diskuterade om det var värt att betala för plogning. Det beror förstås på vad det kostar - men vad kostade det då? Det visade sig att ingen av oss någonsin betalt för plogningen! Men vem gör det då? Det är nog bolaget (SCA) kom vi fram till av någon anledning. Ja, vem det än var så slutade den uppenbarligen göra det för ett par år sedan. Sölve kom bara ihåg att det var ett fruntimmer. Mysteriet tätnar! Hursomhelst lovade Sölve att skicka en plog, bara vi redde ut vem som skulle betala i framtiden. Sölve är hygglo!

Sent i november

November är kanske inte Näsets bästa tid. Nä, november är nog inte bra någonstans, och på en enslig gård i skogen så kryper mörkret förfärande nära. Inga sommargäster finns på trakten, bara de fåtaliga die-hards som fortfarande biter sig fast året om. Fukten ligger som en blöt yllevante över hus och gärden - men det finns något speciellt där ändå.

För när dimman sveper över sjön och husen hukar under en grå slöja och alla ljud dämpas, då kan man ha hela världen för sig själv för ett tag. Då lever vättar och tomtar för ett ögonblick och all vardaglig slit och strävan känns avlägsen.
Appropå hustomtar - ta och kolla in http://www.flickr.com/photos/curiomira/3784965780/lightbox/ och tag varning! Så kan det gå om man inte tar hand om de små.

Och väntar man en natt på ett tåg på stationen i Ånge så är man plötsligt i en roadmovie. En av det långsamma och filosoferande slaget. Och just frånvaron av människor får en att börja vänta sig oväntade möten.

För i november i norra Hälsingland, där folket till största delen ersatts av granar, där löses gränserna mellan vår värld och ens inre landskap upp. Och det kan vara både skrämmande och tryggt; spännande på ett långsamt och trögflytande sätt.

Staketjävel

Sommarens stora projekt var alltså att börja fixa det något överåriga staketet. Jag var i och för sig skeptisk till mitt projekt på flera punkter, men nog hade jag trott att staketdjävulskapet kulle lyckas stå fram till vintern i alla fall. Men icke! Så här såg det ut när vi kom upp till allhelgona ...

Jag trodde nog att det var det murkna träet som gett upp, men närmare granskning visade att det först och främst var vinkeljärnen som givit sig.

Och jo, jag får skylla mig själv. De är ju inte gjorda för att användas så här, utan det är tänkt att sitta två byglar - en på varje sida. Hade jag haft det så hade det nog fungerat mycket bättre, men nu fanns det inga byglar som passar min stolpdimension så hur sjutton ska jag göra? Undrar om det är överkomligt att låta tillverka måttbeställda byglar? Ja ja, åter till skrivbordet.

Huri helvite mycke prylar ska en behöve för å sätt upp ena staket?

Min far framför ursprungsstaketet. Kanske 1929.

Staketet runt trädgården har definitivt sett sina bästa dagar. Jag kommer ihåg hur jag och syrran i unga dagar hjälpte farsan att ersätta det förra staketet. Mycket målande blev det. 40+ stolpar, 40+ribbor och över 800 spjälor. Men det är väl 40 år sedan nu och de delar av staketet som fortfarande står upp (Dagmar fällde några sektioner) raglar som en drucken.

Och så här såg det ut i fjol!

Eftersom jag gärna vill göra det lätt för mig och dessutom är sentimentalt lagd så tänkte jag att jag skulle återanvända det gamla staketet. Iofs är det småruttet överallt, men det är stolparna under mark som är genomruttna. Så om jag kapar av stolparna ovan mark, välter kull staketet, gräver upp de gamla stolphålen och gjuter plintar där. Då kan jag fästa de gamla stolarna på betongplintarna och så får staketet hålla i tio år till - så var min plan.

Jag är mycket måttligt praktisk, men jag läste på på nätet (http://byggastaket.com/steg-1) och begav mig till järnhandlen i Ånge (bra butik) för att köpa stuff. Väl där visade det sig att de hade färdiggjutna betongplintar till salu (Benders Uniflex 2"). Jag var kluven. Å ena sidan var de bara 50 cm långa och de hade ingen platta i botten. Och fästet för stolpen såg klent ut. Å andra sidan skulle jag slippa mecka med armeringsjärn och blanda cement. Alldeles för mycket att göra och alldeles för lite tid som sagt. Jag vacklade, men det fick bli de färdiga plintarna. Men jag nöjde mig med ett halvdussin för att göra ett provskott.

Sen var det bara att åka hem och börja jobba. I teorin var det enkelt - ta bort staketet, gräv upp de gamla stolphålen till lagom djup, stoppa ned plinten och packa. Kapa den gamla staketstolpen på lagom höjd och fäst staketsektionen på plintarnas fästen. I praktiken var det förstås ett och annat hinder på vägen, och de flesta berodde väl på mitt val att återanvända det gamla staketet. Inte klokt vad mycket grunk det behövdes.

Och här finns ändå inte spaden, spettet, hackan, skottkärran, färgen, penslarna, pinnarna, snörena, sylen och hovtången med ...  Observera speciellt rörtången och oljesprutan som jag fick leta fram för att få bukt med de trilskande justerbara fästens på plintarna.

Jag vet ju att proffsen skyr att jobba med gammalt. De tar varje tillfälle att riva ut allt så att de kan börja från början med material som beter sig på ett förutsägbart sätt, men jag skyr verkligen tanken på att sätta igång med att tillverka de 40 stolparna, 40 ribborna och 800 spjälorna... :-P
Och sen är jag ju som sagt sentimental.

När jag behövde nytillverka blev det för den delen inte lättare. Här är en hörnstolpe som jag behövde byta ut. Hur sjutton ska man fixa urtag för ribborna? Såga lagom djupt och sedan knacka ur med stämjärn var det bästa jag kom på. Men kvistdjävlarna! Vad gör man åt dem? Det tog halva dagen att få till den. 39 till - nej tack!

Hörnstolpe ... kvistig sådan :-P

Till att börja med var inte staketsektionerna lika långa, som jag i min naivitet trott, så jag fick välja mellan att skräddarsy plintplaceringen för varje sektion, eller välja en kortare standardlängd och korta ned sektionerna. Det fick bli det senare. Det kändes enklare och så var ribborna ofta dåliga ute i ändarna.
Sen visade det sig förstås att de flesta stolpar var alldeles för murkna i nederdelen för att det skulle gå att fästa dem med de små ynkliga fästena som hörde till plintarna. Jag fick sko stolparna med brädstumpar för att få ett stabilare fäste. Ingen bra lösning, men det får duga så länge. Kanske går det att hitta eller fixa större fästjärn.
Till sist så var sanden uppe på åsen inte stabil nog att hålla plintarna riktigt stabila. De borde ha haft en bottenplatta som man får om man gjuter själv. Nu var mitt första försök ett provskott med bara fem plintar, och jag hade prövat att bara sätta en plint på varannan stolpe (eftersom en staketsektion sträcker sig över tre stolpar). Det blev på tok för svajigt så det måste kompletteras, och med en plint på varje stolpe så kanske plintarna är stabila nog. Jag såg också senare, på leverantörens hemsida, att de hade 70 cm långa plintar också. Det blir betydligt jobbigare att gräva så djupa hål och de är nog tunga som själva satan... Men det borde ju bli lite stabilare i alla fall.

Arbete pågår. Att få allting rakt var det klart mest tidsödande.

Tiden är ur led...

Väggalmanackan i vindsskrubben går fel. Sextio år, åtta månader och 23 dagar efter (+/- något decennium). Men visst ser den ståtlig ut, yllefabriken. Jag letar lite på nätet. Tusen anställda kring 1950! Europas största yllefabrik. Jösses, det hade jag inte en aning om. Men så hade de också ylle av den rätta ullen!

Fyra telefonnummer (de enda i hela Sågmyra?). Bara en sån sak! Men 1976 var det slut. Då gick de i graven tillsammans med resten av Sveriges teko-industri. Kvar finns en väggalmanacka...

En gammal sko

Uppe på vinden ligger en fin gammal näversko. På den står inristat AM 1841. Enligt uppgift hittades den ute i skogen av min för länge sedan döda faster. Men vad gjorde en näversko mitt ute i skogen? En redan då hundra år gammal sko? Något stämmer inte i berättelsen, och alla som skulle kunna upplysa mig är döda. Ja ja, sånt är livet. Fyllt av gåtor och mysterier!

På undersidan kan man se hål efter vad som kanske skulle kunna vara fästen för någon sorts sula. Undrar hur det fungerade?

Och var man såg, såg vid såg man såg

Ni vet väl hur man filar sin såg? 

En reklamaffish från sandviken. Anno 1945 har jag för mig.