Tillbaka i Uppsala

Så har vi lämnat våra gamla hus till räven och kråkorna för resten av sommaren.

En del hanns med - lite staket och lite fönsterfix, gräset slaget, Storsylen bestigen, ett par boddörrar inoljade ...

Jag exprimenterade med Roslagsmahogny. En blandning av lika delar tjära, linolja och terpentin. Men det blev lite konstigt. Tjäran ville inte lösa sig ordentligt. Det var bara de mest lättflyktiga fraktionerna av tjäran som löste sig. Kvar blev en riktigt seg smet. Såg sedan att jag skulle ha blandat i terpentinet sist, men jag vet inte om det hade hjälpt. Jag provade att blanda restsmeten i ren linolja och fick samma fenomen. En del löste sig och kvar blev en gröt av nästan hårda tjärklumpar. Jag får forska vidare nästa sommar.

Som en adrenalinhöjande avslutning på vistelsen så bokade vi in en dag på Järvsö Down Hill - terrängslalom med cykel, typ. Det var lite humor på sätt och vis. Beskåda följande före och efter-bilder.

Före

Efter

Men må ingen skugga falla på Järvsö Bergcykel Park. Vi visste vad vi gav oss in på! Men man ska nog inte hålla på med sånt här när man är över 50 ...

Vi kommer tillbaka i höst och jordfäster lilla mamma i familjegraven.

Svarte Petter ...

... var på besök i midsommras. Sotaren alltså. Med brandskyddsinspektören i släptåg. Det var en trevlig prick från Ramsjö och hans son. Han berömde gården i översvallande ordalag men hade åtskilliga synpunkter på våra stegar.

   Så nu försöker jag få kontakt med plåtslagare och takläggare i trakten för att få en offert. Lättare sagt än gjort visade det sig. Av ett halvdussin i Eniro har jag bara lyckats få kontakt med en (plus en som pensionerat sig). Kanske är de på semester, eller också har de kastat in handduken allihop, vilket är en deprimerande tanke.

Staketdjävulskapet igen

Efter fyra dagars hårt arbete så är staketdjäveln uppe igen. Förra försöket att rädda staketet med betongplintar för stolparna stöp i första bästa vinterstorm. Nu har jag bättre hållare för stolparna och plint under varje stolpe i stället för varannan, så nu ... knack knack knack, ta i trä ... får jag hoppas det håller bättre den här gången.

Och det är bara sju sektioner av kanske förtio som är klara, men herrejösses. Vad ska man annars hålla på med?

Midsommar

    Efter den kallaste försommaren i mannaminne åker vi upp för att fira midsommar på Näset. Väl förberedda med tröjor regnkläder och stövlar. Sommaren hade knappt kommit igång när vi kom upp. Asparnas blad höll fortfarande på att växa  ut, inga blommor hade slagit ut på ängen och gräset som vi hade fruktat skulle vara manshögt (inget försommarbesök i år p g a bruten arm) var högst beskedligt.

Vårlig grönska

Tvärtemot alla våra förväntningar så möttes vi av rena värmeböljan och naturen rusade igång för att ta igen tiden den förlorat. Redan efter ett dygn började blommorna på ängen slå ut ... vad insekterna gjorde kan vi ju förbigå med tystnad.

Göken lovade både död och överflöd när vi satt vid stranden i skymningen.

    Att packa badkläder hade inte funnits på kartan. Men för all del - jag har nog ingen lust att bada. Vattnet kan inte vara mer än 10 grader. Hurr!

Vi kunde i alla fall bärga en rejäl skörd av det enda som fortfarande växer i trädgårdslandet.

Urinvånarna är märkliga men verkar vara fredliga.

    Vid ett av de gamla vidfällena hade en rejäl koloni med murklor etablerat sig. Jag var nästan lite ledsen över att jag hört alla larmrapporter om murklor som kommit på senare tid, men efter att ha konsulterat verket för livsmedelssäkerhet, eller vad det hette, så bestämde vi oss för att vi nog skulle pröva vår lycka i alla fall.

Tillräkligt med gift för att döda två familjer? Låt oss prova!

    På jobbsidan fanns att rensa rundeln, klippa gräs och räfsa löv och björkkvistar (björkkvistar är som trattkantareller - här finns inga björkkvistar ... jo förresten, en ... och en till ... nä, dom är överallt!). Undrar förresten varför björkar släpper så mycket kvist? Jag vet inga andra träd som gör det.
    Vi fick förresten litet nytta av den isiga vintern eftersom plogbilen lämnat rejält med grus efter sig. Det kunde jag sopa ihop av för att ersätta litet av gruset i rundeln, som med tiden ersatts av sand och jord.

Påskpyssel

    En strålande vacker dag och alla pysslar med sitt. Katten fångar husmusen, Ann hittar påskpyntet och grabbarna fäller träd. Själv bläddrar jag vidare i farfars biblar, och så grillar vi förstås korv!
    När vi kom upp i torsdags så upptäckte Ann en mus i köket. Den smet iväg någonstans där vi inte kunde hitta den, så vi satte vårt hopp till Gillbergs katt som skulle komma upp dagen därpå. Och kattan hann bara var här någon timme innan problemet var löst. Den fattade dock inte att möss är till för att ätas.

Husmus finns ej mer

    Ann letade reda på påskpyntet. Tack vare gamla faster Gun så har gården berikats med en rik flora av gulligheter. Tyvärr vandrade hon vidare i fjol och lämnade en något mindre gullig värld efter sig, men vi har fortfarande ett rikt förråd att ösa ur.

Lite tulpaner i stjärten fick faktiskt vashönan att gå från hiskelig till cool.

    En bra dag på Näset kräver grillad korv!

De coola grabbarna föredrar att vara där inkognito.

    Fälla träd är ett återkommande pyssel på gården. Vi har faktiskt motosågar men av någon anledning föredrar grabbisarna det minst rationella sättet att fälla träd - näst efter att träna upp en tam bäver kanske. Men det skänker lite stämning när yxhuggen ekar över nejden.

    Själv ägnade jag mig åt bibelstudier, passande nog så här i påsktider. Jag nämnde farfars gamla släktbibel igår. Han köpte in en själv också. En riktig praktbibel. Jag blev inspirerad av den här länken till att läsa lite ur Gamla testamentet: http://io9.com/gods-12-biggest-dick-moves-in-the-old-testament-1522970429

    Den här bibeln har rent fantastiska illustrationer, som kan få håret att krulla sig på den mest förhärdade. Eller vad tycks ...

Den stora floden

Hagar och Ismael i öknen

Stenregn över Amoréerna

    Ja, känner ni er inte uppbyggda efter det här så vet jag inte vad som behövs. Som avslutning får ni ett exempel på att duckface inte uppfanns igår.

Puss på er alla!

Långfredag

Fortfarande lite vinter här.

Dags för påsk på Näset. För oss och för åtskilliga andra. Länge sedan sist det var så mycket folk i stugorna häromkring. Hos Cornelia var det full fart. Jag var tvungen att dokumentera trängseln. Mer folk på hennes veranda än vad som en vanlig vardag finns inom en mils radie.

Ett ansikte saknas dock i byn. Den alltid så levande Ingrid Arnesson gick bort för en vecka sedan. Arnessons är de sista åretruntboende här och det kommer att bli förfärligt tyst utan henne, inte minst för hennes make.

Hemma i huset plockar jag fram den gamla familjebibeln. Med en sådan bibel, kommen från min farfars släkt uppe i Fjällsjö-Sil, kan till och med jag känna mig en smula religiös.

Någon har en gång för länge sedan kommenterat vår dödlighet på sista sidan.

Annars är det mest llite småsaker att stå i. Lillstugan ska "eldas upp" innan syrrans familj kommer fram ikväll. Stallporten måste hackas fram. Man skulle kunna plocka fram motorsågen och röja lite ... men det är ju långfredag!

Någon gång måste vi sätta upp rasskydd ovanför porten ...

Allt gott! Vi hörs snart igen.

Insnöade med hund och knäckebröd

Jag, syrran och svågern skulle iväg på en liten snabbis till Näset med sparade möbler och annat grejs från min mammas lägenhet. Så vi hade hyrt en rejäl släpvagn i Sundsvall och lastade den full i Sollefteå och gav oss av. Tyvärr hade vi tajmat in det med stormen Egon så uppe i skogarna mellan Ragunda och Bräcke började det bli riktigt otrevligt att köra. Inte för att jag behövde göra det, det skötte svågern Kjell, men vägen snöade igen å det grövsta och värre och värre blev det. Sent om sider kom vi i alla fall fram och kunde fira den lyckliga framkomsten med vin och uppvärmd pizza medtagen från Ånge, medan elden sprakade i vedspisen.

På morgonen insåg vi dels lite snopet att allt som fanns att äta var knäckebröd, dels att det  kunde bli problem att ta sig ut till stora vägen igen om inte plogbilen behagade visa sig. Efter en spartansk frukost och ett par timmars kånkande insåg vi att den nog faktiskt inte tänkte behaga visa sig heller. Eftersom vi inte hade lust att fortsätta leva på knäckebröd så måste vi komma därifrån (även om samojeden Hanna trivdes som fisken i vattnet).

En inspektion visade att snön var fluffig och fin och nog inte skulle vara något problem att plöja igenom. Det var bara snödreven som kunde bli problem så jag gick och skottade snödrev den halva kilometer vi hade ut till landsvägen. Nyttig träning för en gammal kontorsråtta, så jag klagar inte.

På det hela taget en kul tur med lagom mycket vardagsdramatik!

För övrigt önskar jag er en god fortsättning på det nya året!

Vad man kan göra på isen

Här kommer lite tips till er ungdomar om vad man kan ta sig för när hunden har ätit upp mobilen och TV visar någon svensk komedi av han Norén.

Man kan göra en grop.

Man kan göra en stor snöhög.

Man kan göra ett alldeles runt klot.

Och så kan man naturligtvis göra ett beläte av snö som man sen tillbedjer.

Gott Nytt År Allihopa!

For absent friends ...

  Såhär vid årets sista skälvande dagar kan man vara lite sentimental. I ett inlägg från i våras kallade jag det här året för Annus Horribilis (ett hemskt år) och tyvärr fortsatte det lite på samma kurs. Men nu vill jag inte se det från den tråkiga sidan utan minnas några personligheter som inte längre finns med oss här på gården.

Faster Gun

  I maj när våren var som finast så dog min faster Gun. Hon var den sista närmare släktingen på min fars sida och dessutom den sista som växte upp här på gården på näset. En fantastiskt vänlig och humoristisk människa. Jag blev alltid glad när som liten kom hit på besök och hon också var här. Hon gillade allt som var gott och vackert här i livet. Hennes lägenhet var en fylld till brädden med en skön samling av fin design och kitch, och hade man med sig några bakelser när man kom på besök så var hennes lycka gjord. Hon var också sällsynt envis - fast alltid på ett mycket vänligt sätt. Något som blev bara alltför uppenbart de sista åren då hon blev väldigt glömsk men absolut inte ville låta någon hjälpa till med något.
  Strax efter dog även de sista resterna av min farmors gamla julkaktus som jag berättat om tidigare. Det kändes intensivt symboliskt.

Musse

  I slutet av sommaren fick en gammal kämpe gå till de sälla jaktmarkerna. Det var min systers katt Musse, som var jämngammal med min andre son, Ulf. Närmare bestämt 20 år. Han började sitt liv som enda överlevande barnet till en hemlös kattmamma. Så blev han också en mycket kraftfull katthane.
  Hans största äventyr var när han en sommardag i juli 2002 försvann vid ett besök här på gården. Husse och matte var mycket olyckliga och kom upp flera gånger enkomt för att fortsätta sökandet. Med tiden blev hela trakten involverad i sökandet och i början av vintern kom till slut ett samtal om att en katt som passade in på signalementet bodde i en lagård i den lilla skogsbyn Råsjö, en och en halv mil norrut. Det var förstås Musse! I oktober hade han träffat på ett älgjaktlag uppe i skogarna och blivit utfodrad med älgkött, sedan hade han följt dem till byn och bosatt sig på gården hos en gammal tant. Vid återlämnandet var han rund som en boll! Eventuellt av parasiter från älgköttet. Effekten var i alla fall slående!
  Det sista året var han som en spattig gammal farbror. Halt och glömsk och med excentriska idéer. Han är saknad!

Lilla mamma

  Till sist, i början av december, dog plötsligt min mamma Ingrid. Hon föddes 1928, som det sjätte och sista barnet i en bondefamilj i Svedje, utanför Ö-vik. Hon ansågs liten och klen och liten fortsatte hon att vara hela livet. Men hon var allt annat än klen. Änka sedan tolv år så bodde hon själv här på gården hela sommrarna så länge hon tordes, och vi brukade alltid träffas här i stället för i Sollefteå där hon annars bodde. Det var kul att se hur en om våren skröplig och stöpplig gammal gumma gradvis förvandlas till en rask tant med rosor på kinderna av lite räfsning och gräsklippning. Till slut blev hon för stöpplig på benen för att tordas vara här ensammen, och hennes hjärta var kanske svagare än vad hon ville berätta. Men så sent som i höstas var hon här och lät höstlöven smaka på räfsan.

Fortfarande i full fart i höstas.

  Och hon envisades alltid med att ta hand om disken - "jomen det är härligt med en rejäl disk!". Nu är vår lilla diskmaskin borta för alltid och stället kommer aldrig mer vara riktigt som förr.

Ingrid och dotterdottern Lina vid en fikapaus på härbret.

Höst på Näset

När hösten kommer krypande är det dags att stoppa om gammelhusen för vintern. Ventiler ska stoppas igen och vattnet stängas av i huset. Skåpluckorna ska öppnas så att värmen kommer ned till rören lättare. Elelement plockas fram så att Gösta, som tittar till huset då och då, kan fixa extravärme om isfrun kommer förbi ...

Gammelmor i full fart med räfsan

Utomhus ska det klippas en sista gång och räfsas. Vi fällde några träd i somras och de ska tas om hand - det går snabbt att fälla träd, men det är ett förfärligt jobb att ta hand om resterna.

Vissa tyckte det var en god idé att ta sig ett bad. Kanske man tycker det efter att ha eldat ett par kubik med ris. Själv är jag skeptisk ...

Korvlunch på stranden hör till.

Man hinner fundera på lite gamla projekt också. En gammal surdeg är den gamla finsläden som ligger under logen. Det tog lång tid innan jag upptäckte den. Den var helt täckt med allehanda bråte. Framförallt en massa takspån! Finns det någon som behöver antikt takspån tro? Hursomhellst så skulle jag vilja få den på rätt köl och ta in den i någon bod och få den i skick. Inte för att jag vet vad jag ska med en släde till, men vem vet - en dag dyker det kanske upp en häst!

Hos Ingrid och Gösta - det gamla strävsamma par som ser till gården när vi inte är där - händer det saker. De håller på och moderniserar kök och toalett.

Ja, det var allt för den här gången. Hej då huset, vi ses till Jul om inte förr!